 |
Marcus Tullius Cicero (bild: livius.org) |
Det är märkligt hur mycket som verkar gå att ta reda på om personer som levde redan på gammaltestamentlig tid. Den romerska oratorn Marcus Tullius Cicero (106-43 fvt) verkade som den tidens advokat, åklagare, domare och politiker. Många av de rättsfall han var inblandad i rymmer väl så mycket dramatik som en nutida rättegångssåpa och har på senare tid bildat utgångspunkt för ett antal skönlitterära skildringar. Hans levnad är ganska väl dokumenterad genom bevarade brev, skrifter och rättegångsprotokoll.
Ciceros slav/sekreterare Tiro spelar en stor roll i sammanhanget. Han noterade det mesta som Cicero skrev. Tiro var nämligen uppfinnaren av det första stenograferingssystemet. Det omfattade från början ca 3000 tecken och kom att leva vidare i drygt tusen år inom klosterväsendet där det successivt utvidgades till att omfatta 13000 tecken. Efter 1100-talet föll det gradvis ur bruk.
Tiro är själv en intressant figur. Han föddes troligen som slav i Ciceros hushåll omkring år 103 fvt, dog ca 4 vt och kom därmed att överleva Cicero med över 40 år. Han blev frigiven år 53 och fick en egen gård, men fortsatte att arbeta för Ciciero och lade sin förre husbondes namn till sitt eget: Marcus Tullius Tiro. Cicero utryckte i brev sin djupa uppskattning av Tiros arbete, utryckte ibland oro för hans hälsa och förefaller överhuvudtaget ha behandlat honom mer som vän och kollega än som slav.
Tiro skrev också en stor biografi över Cicero, som dock gått förlorad. Kanske är det den försvunna biografin som engelsmannen Robert Harris nu återskapar i skönlitterär form i ”Imperium”, första delen i en planerad trilogi?
 |
Robert Harris: Imperium. Arrow Books 2006. ISBN: 9780099406310 (finns ännu inte på svenska) |
Politiska thrillers är inget jag normalt är särskilt svag för, men Imperium är verkligen svår att lägga ifrån sig, den är strålande bra skriven.
Den förkristna romerska miljön skildras med lätt hand men ändå så övertygande och med en sån närvarokänsla och precisa detaljer att man känner sig förfyttad 2000 år bakåt i tiden.
Berättaren är Tiro som på sin ålders höst (han lär ha blivit 99 år gammal) skriver om sin husbonde Cicero, rättegångarna mot Verres och Catilina och Ciceros kampanjer för att väljas till senator, praetor och senare till konsul av Rom, den republikanska erans högsta ämbete.
Skildringen av intrigerna, manipulerandet, mutandet och hoten förefaller på något sätt välbekant, tills man inser att detta lika gärna kunde vara en nutidsskildring. Inte mycket har hänt på 2000 år. Fullblodspolitikern Cicero skildras som en människa med fel och brister men framför allt med stora förtjänster och med en osviklig tro på de romerska republikanska idealen.
Robert Harris är väl påläst och de avvikelser han möjligen tillåter sig från historiskt vedertagna fakta uppfattar jag är av sådan art att de lika gärna kunde vara sanningen om vad som verkligen hände, vilket också Harris påpekar i ett efterord. – Till exempel står det i min historiebok att Cicero erbjöd sig försvara den korruptionsanklagade Catilina men att denne avvisade anbudet. I Harris version är det Cicero som ändrar sig och avstår att åta sig ett hopplöst fall på inrådan av sin kloka hustru Terentia. Och så kan det ju mycket väl ha gått till.
Imperium är 480 sidor välskriven förtätad spänning, den får 5 ***** poäng
 |
Stewe Claeson: Tiro. 2007. ISBN: 9113017462 |
Det här är min första bekantskap med Stewe Claeson. Med tanke på att jag sällan begripit mig på ”riktig” litteratur av det lite mer filosofiska slaget så är det behändigt lättsmälta formatet (149 s) på Claesons bok väldigt tilltalande. Men det är en bra bok som lämnar en lång eftersmak. Den handlar om en dag i den gamle Tiros liv, när han minns tillbaka till tiden tillsammans med sin förre husbonde Cicero. På Tiros gård i Puteoli inträffar två bestialiska mord och Tiro ställs inför ett moraliskt dilemma. Vad har han lärt sig under sitt långa liv, har något han gjort varit till nytta? Och kan han ännu under sina sista dagar i livet göra något gott?
Kan man egentligen poängsätta sån här levnadsvisdom? Antagligen inte, men jag gör det ändå. Helt subjektivt får Tiro 4 **** poäng.
Om Cicero finns naturligtvis redan mycket skrivet. Göran Hägg kom 1981 ut med ”Catilinas sammansvärjning”. Jag har inte läst boken och denna recension uppmuntrar väl knappast heller till att göra så. Av recensionen att döma har Hägg en diametralt motsatt uppfattning om Cicero mot vad Harris för fram i sin bok. Enligt Hägg står Cicero på aristokraternas sida mot folket medan Catilina är den revolutionäre folkhjälten. Hos Harris är det snarare Cicero som står på folkets sida mot aristokraterna.
En annan populär skildrare av det antika Rom är Steven Saylor. Hos Saylor kan man bland annat möta en ung Cicero och en ännu yngre Tiro i ”Romarblod”, en av hittills tre antika deckare av Saylor som finns på svenska.
Men Robert Harris skildring är faktiskt enastående bra. Jag väntar med spänning på Ciceros och Tiros vidare öden: om efterspelet till Catilinaaffären, om exilen i Makedonien, guvernörskapet i Cilicien, Ciceros hybris och det uteblivna triumftåget. Och det dramatiska slutet. Nej jag får slå igen historieboken, jag vill läsa Harris version!
Andra bloggar om: böcker, antiken, romarriket, Cicero, Tiro, stenografi, Robert Harris,Stewe Claeson
Så det har kommit två böcker om Tiro (som jag aldrig har hört talas om) samtidigt? Eller har du läst dem samtidigt? Det låter i varje fall spännande. Jag känner ständigt en längtan och ett behov efter att lära mig mer historia, var ingen flitig elev i skolan och det har satt sin spår. Eller avsaknad av dem kanske man kan säga … Dock ska vi åka till Petra efter jul (kanske har du varit där) och det ska bli väldigt spännande. Historia blir så mycket mer begripligt på plats!
Eva: Jag läste Stewe Claesons bok för ett tag sen och så blev den liggande. Men när jag nu precis avslutat Harris bok så slog det mig hur mycket just Cicero och Tiro verkar figurera i skönlitteraturen just nu.
Jag har alltid varit någorlunda intresserad av historia, men inte speciellt av antiken – tills för några år sedan. Nu tycker jag världen vimlar av antikreferenser: böcker, TV-serier, filmer.
Petra verkar ju spännande, har bara sett det på bild, dramatiskt ljus mellan klippväggarna. Kanske du skriver nåt på bloggen så småningom? Med bilder!