Det italienska emigrantdramat ”Den Nya Världen” utspelar sig strax efter förra sekelskiftet. Men den miljö de fattiga sicilianarna lämnar skulle lika gärna kunna vara medeltida, en stenöken där inget hänt på tusen år varken fysiskt eller mentalt.
Det går inte att undvika att tänka på Troells svenska Utvandrarfilm. Men den italienska känns på något sätt starkare genom att den går människorna inpå livet, skildrar deras egen upplevelse mot bakgrund av deras tidigare totala isolering; mötena med obegripliga administrativa rutiner, lurendrejeriet, livet i emigrantskeppets plåtmage och den totala förvirringen vid konfrontationen med de amerikanska immigrantmyndigheterna. Och samtidigt den skickligt surrealistiskt skildrade drömmen om landet av mjölk och honung.
Mycket bra film. Fyra poäng (på en femgradig skala)
