Några konstnärer i nutidsklassen sticker ut på den här utställningen. Sara-Vide Ericson har många fina naturmotiv med på utställningen. Det är inga klassiska landskap utan oftast detaljerade bilder som går i närkamp med motiven. Hon ståtar också med en bild (The Grave) på utställningens startsida. Mycket fint tycker jag.
 Sara-Vide Ericson: ”Surface”, 2017 |
 Sara-Vide Ericson: ”The Magic Trick I”, 2017 |
Olle Norås: ”I det heliga ljusets mörka sfär”, 2016
 Sigrid Sandström: ”Intermin”, 2007 |
 Sigrid Sandström: ”Past Claim”, 2010 |
Den vänstra av Sigrid Sandströms målningar ovan blev tyvärr lite sned och med ett extra blänk (en del tavlor hänger väldigt högt). Jag tycker att bilden ändå har drag av naturalism, t ex grenarna som slingrar uppåt. Tre år senare, på bilden till höger ovan har landskapet (om det nu är ett landskap) blivit helt abstraherat.
Min personliga favorit på utställningen är nog Isak Halls ”Tempelserien”. Det är ett sånt mystiskt sug i dessa bilder. Anknytningen till landskapsmåleri är möjligen lite avlägsen men kanske kan man se bilderna som drömmar om en bättre värld?
Isak Hall: “Tempelserien” 2019
Det gick tyvärr inte att ta en bra bild av hela serien. Det är fem delar, den femte sympad till höger. Nedan fyra av målningarna i Tempelserien:
 |
 |
 |
 |
Den äldre konsten finns också representerad med några stora namn. Här är det fråga om klassiska landskap och i jämförelse med de nutida målningarna i ganska litet format.
 Ivan Aguéli: ”Spanskt landskap med väg”, 1916-1917 |
 Julia Beck: ”L’Etange”, odaterad |
Recensenterna verkar inte nöjda med utställningen. Jag kan förstå att man saknar någon uttalad mening med naturmotiven, alltså den i samtidskonsten obligatoriska problematiseringen. Här finns ju varken kalhyggen, nedskräpade stränder, avbrända skogar eller andra hänsyftningar till klimatkris och överutnyttjande av vår planet. Men jag är ändå ganska nöjd med utställningen på Bonnierskonsthall. Kanske har man äntligen tröttnat på ödsligt tomma salar som inte lockar nån publik med sin intetsägande konceptualism. Annat var det i fredags 7/2 – proppfullt av besökare. Kanske lockade gratisentrén, men även att det faktiskt fanns riktiga tavlor, riktigt måleri i olika stilar att titta på. Det var ett miljö- och klimattema, inte en dag för tidigt. Träd, skog och natur i en fin samling måleri från 1800-tal till nutid.
Recensioner:
Jenny på Kulturdelen: ”Träden står ljust gröna…”
Dan Backman i SvD 20200209: ”Ofokuserat landskapsmåleri utan själ och djup”
Jessica Kempe i DN 202001022: ”Landskapsmåleri i ett opersonligt mingel”
Magnus Florin i Expressen 202200126 ”Precisionen saknas på Bonniers Konsthall”
Ulrika Stahre i Aftonbladet 20200130: ”Naturen på retur i två konstutställningar”
Tack för din rapportering och välvalda bilder! Jag läste just Svenskans negativa recension, men efter att ha läst hos dig blir jag intresserad av utställningen igen. Även jag fascineras av Tempelserien och hoppas hinna se den med egna ögon.
Landskapsmåleri är en klassisk genre och jag är glad att en konsthall vill försöka sig på att uppdatera den utan att kasta allt över ända. Det här ser ut som en bra väg framåt.
Utställningen är just vad dess titel säger: Landskapsmåleri. Mycket fin konst att se. Något speciellt budskap är nog svårt att utläsa men det har man väl inte heller utlovat.