En trave Knausgård

Sex volymer Knausgård är en mäktig läsupplevelse. Jag har läst böckerna i pocketversionen, de har droppat in med lagom mellanrum under några år vilket nog varit en förutsättning för att jag orkat ta mig igenom alla böckerna.

Det är ett svårbegripligt sug i texten, man måste bara fortsätta läsa, den flyter lätt, välformulerat, klart och oftast lättsmält även när skildringen leder ut i filosofiska resonemang på rätt hög abstraktionsnivå. Tiden växlar mellan nutid och tillbakablickar och övergår däremellan helt sömlöst till Knausgårds utvikningar och reflexioner över en mängd olika ämnen.


Karl Ove Knausgård: ”Min kamp 1-6”.
Pocketförlaget 2011-2014

Jag tror det är med Knausgårds Min kamp som med Prousts På spaning efter den tid som flytt som ju också är ett mastodontverk – det räcker inte att bara läsa första delen, man måste läsa hela (jag har bara läst första delen av Proust och halva andra – hittills). Knausgårds Min kamp 6, den sista delen, har på mig gjort störst intryck, till en del förstås beroende på att den är färsk i minnet och att de andra fem delarna bildar en slags bakgrund. Tillsamman beskriver böckerna ett helt liv från barndom till vuxen ålder, där Knausgårds förhållande till sin far ligger som en skugga över hela verket, det börjar ju i del 1 med faderns död.

Texten handlar en hel del om litteratur, ofta norsk som jag knappt vet något om, långa avsnitt om namnets betydelse, kanske i samband med farbrodern Gunnars ilskna reaktion på att det Knausgårdska namnet lämnas ut i böckerna. Där slappnar min uppmärksamhet en aning. De bortåt 400 sidorna om Hitlers uppväxt och utveckling är däremot strålande. Knausgård vill försöka förstå, inte demonisera som t ex Hitlerbiografen Ian Kershaw som Knausgård kritiserar. Knausgård konstaterar att Hitler inte får fördömas på grund av vem han var utan på grund av det han gjorde. Det är handlingarna som är onda.

Det finns en hel del avsnitt om Bibeln, Kains brodermord, Abrahams upphävda offer av sin älskade son för att hedra Jahve. Knausgård är väl påläst och presterar djupa reflexioner. Abrahams sonoffer relaterar kanske till Knausgårds far? Bokseriens titel Min kamp syftar förstås på Hitlers bok, men riktigt varför den fått en så central plats är inte helt klart för mig. Först trodde jag att det hade samband med Knausgårds problematiska relation till sin far, och till en del har det nog det. Knausgård skriver att Hitler inger honom samma skräck som hans far gjorde när han var barn. Men kanske finns det också andra skäl till den ingående behandlingen av Hitlertemat, kanske det på något sätt ingår i utredandet av någon slags världsbild. En motbild eller?

Hitlers läsvanor (s 568) säger en del om hur han skapade sig sin världsbild: ”En viktig del av tidsandan var att det akademiska och vetenskapliga inte stod högt i kurs, att det i stället vimlade av idiosynkratiska och självlärda tänkare fulla av misstänksamhet mot etablissemanget, och det man vet om Hitlers preferenser, så som han senare låtit skymta, är enligt Hamann nästan uteslutande sådana oortodoxa, vetenskapligt sett scharlatanartade figurer”. Jag tycker det påminner en hel del om vår postmoderna tid där åsikter värderas lika högt som kunskap?

På sid 605 handlar det om Hitlers försök att återförtrolla världen, att förvandla Tyskland till en teater. Den som är intreserad av det temat bör absolut läsa: Ingemar Karlsson & Arne Ruth: ”Samhället som teater. Estetik och politik i tredje riket”. Om återförtrollning av världen återkommer Knausgård till flera gånger. Antalet åberopade tänkare i texten är betydande, Heidegger, Arendt, Adorno, Horkheimer och många andra. Resonemangen är intressanta men ofta aningen över min förmåga att sammanfatta.

På sid 466 anger Knausgård kort varför han läst så många böcker om nazismen. Det ”…handlade inte så mycket om ett försök att förstå som om den enorma fascinationskraft den tidens händelser hade på mig.” Kanske någonting med det gränsöverskridande? I varje fall tycker jag texten om Hitler i Min kamp 6 handlar rätt mycket om att försöka förstå.

Några böcker om Hitler som Knausgård refererar till fångar mitt intresse: Brigitte Hamann: “Hitlers Wien” och August Kubizek: “The young Hitler I knew”. Jag har hört talas om Hamanns bok, den bör väl innehålla en lite mer nyanserad bild av förra sekelskiftets Wien än t ex Stefan Zweigs fina men något nostalgiska tillbakablick. August Kubizek, var tydligen en ungdomsvän till Hitler, den enda riktiga vän han anses ha haft. Jag har inte hört talas om Kubizeks hitlerbiografi förut, kanske beroende på att boken ansetts kontroversiell, den beställdes ursprungligen av nazistpartiet men publicerades först på 50-talet.

Det finns förstås många andra höjdpunkter i boken, bland annat om konst. T ex sid 294-295:

“Att konsten blivit så cerebral att allt som rör känslorna har överlämnats åt de enfaldiga är kanske det bästa argumentet mot framsteg, helt enkelt för att det förhållningssättet, som liksom ska stå i fronten för det mänskliga, är så inskränkt och fåraktigt, och det är det som egentligen är det enfaldiga förhållningssättet. När man avskaffade kravet på hantverksskicklighet inom konsten, gjorde man det utifrån uppfattningen att denna gick ut på att skildra världen så exakt som möjligt, något som var otidsenligt och därför inte nödvändigt. Så man avskaffade det. Men man behöver inte grubbla särskilt länge förrän man förstår att det inte var därför som målare och skulptörer lade all sin tid under de viktiga och karaktärsdanande ungdomsåren på att kopiera andra eller att rent mekaniskt återskapa modeller eller föremål. De gjorde det inte för att lära sig kopiera verkligheten, för verklighetsavbildning har ett gränsvärde som en vanlig medelbegåvad elev snabbt kan uppnå. De gjorde det för att lära sig att inte tänka. Det är det viktigaste av allt inom konsten och litteraturen, och det är nästan ingen som kan det, eller ens vet om det, eftersom det inte förmedlas längre. Nu tror man att konsten står i förbund med förnuftet och kritiken, och att allt handlar om idéer, och man läser teori på konstskolorna. Det är ett förfall inte ett framsteg.”

Här tycker jag Knausgård träffar helt rätt. För mig är konstens, särskilt bildkonstens utveckling obegriplig. Varför har man övergivit känslan, det som är konstens essens, för att ersätta den med tramsig ironi, socialkritiska provokationer som ändå inte upprör någon och fånig intellektuell diskurs om ointressanta ämnen?

Knausgårds tes om att lång övning ger förmågan att sluta tänka är central. Det sägs att det krävs 10000 timmars intensiv övning för att bli en bra musiker, konstnär eller skribent. Då flyter verket fram utan tekniska hinder. Bra teknik garanterar förstås inte att man blir en bra konstnär men sannolikheten borde öka. Jag kommer att tänka på en målare som Ernst Billgren, jag får intrycket att hans bilder rinner fram direkt ur penseln; motiv, rytm, färg skapar fantastiska konstverk liksom av sig självt. Det känns äkta.

Ett starkt avsnitt är också det i slutet av boken som handlar om Knausgårds hustru Linda som är manodepressiv och tidvis inlagd på psykiatrisk klinik medan Karl Ove försöker ta hand om de tre barnen och samtidigt hålla deadline för sitt romanprojekt och försvara sig mot de häftiga reaktioner från omvärlden som de tidigare delarna av romanen orsakat, att hantera sin rädsla för att bli ställd inför rätta. Det fungerar förstås inte så bra. För mig låter just den skildringen som helvetet på jorden. Inte en lugn stund.

Knausgårds kompromisslösa hållning att försöka återge något äkta utan hänsyn till annat än sin egen upplevelse ger styrka åt böckerna. Även innehållet i de reflekterande avsnitten är berikande.

Andra bloggar om , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker. Bokmärk permalänken.

4 svar på En trave Knausgård

  1. Jenny B skriver:

    Tack för din långa och personliga reflektion över alla delarna i Knausgårds serie. Ända sedan de kom ut har jag diskuterat med mig själv och med andra om jag skall läsa dem – jag är så genuint ointresserad av biografier och har varit så nöjd med hans två välskrivna romaner att jag inte trott att böckerna varit något för mig. Men till slut har jag kommit fram till att jag vill läsa dem, och fick nyss första delen av en vän, så det blir en av mina sommarläsningar.

    Det du lyfter fram om konsten är riktigt intressant. Det gör mig än mer intresserad av att läsa vad han skriver. Det kan vara frustrerande att läsa verk med tydliga åsiktsdeklarationer, men jag i det här fallet är det värt att ta till sig hela Knausgårds liv, känslor och tankar.

    Roligt att se dig posta igen!

    • Börje skriver:

      Tack Jenny.

      Jag har inte läst något annat av Knausgård, men det förvånar mig inte att du hunnit med hans två tidigare böcker. Jag blev förresten lite intresserad av Donna Tartt efter en intervju med henne i SvD nyligen och läste ”Den hemliga historien” eftersom den handlade om antikstudenter.” Kollade faktiskt först om du skrivit något om den boken och visst hade du det!

      Jag tycker absolut det är värt besväret att ta sig igenom hela Min kamp. Alla böckerna är kanske inte lika minnesvärda, bäst tycker jag del 1 och 6 är. Men Knausgårds sätt att skriva är så skickligt att man bara sugs in i texten nästan oberoende av vad han skriver.

  2. Jag instämmer och tackar för den utmärkta summeringen.
    Jag läste de två första delarna och vill minnas att jag började på den tredje, men där tog det slut. Den första där han städar sin fars hus och går igenom ett sorgearbete tyckte jag bäst om. Det som tar mig emot när jag tänker på att läsa alla sex delarna är frågan: varför ska jag ge denne man så mycket av min tid? Så otroligt många böcker som finns att läsa. Nu vet jag att jag kan gå direkt på sexan om jag skulle vilja veta lite mer om hur han ser på Hitler. Tack!

    • Börje skriver:

      Tack Anna. Jag hade samma reflexion som du: Varför lägga så mycket tid på just dessa böcker, som ju konkurrerar med så mycket annat som då måste väljas bort? Hade det varit 3500 sidor på en gång så hade jag nog avstått, utspridningen i utgivningen gjorde det hela överkomligt. Men Knausgård är absolut läsvärd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ sju = tolv