Umeå Jazzfestival 2013

Lite sent kommer här några intryck fån årets jazzfestival i Umeå som jag besökte 25-26 oktober.


Uite

Uite står för Umeimpro Teachers Ensemble. Alltså lärare i improvisationsmusik. Bandet med sju musiker inkl nyckelharpa, sax, piano o vokalissa spelade enkla stycken med både rytm o melodi men ändå med ett alldeles eget uttryck.


Lyöstraini

Lyöstraini betyder “träd av ljus” på älvdalsmål. Bandet består av Lena Willemark, sång och fiol, Anders Jormin, bas och Karin Nakagawa på 25-strängad japansk koto. Höjdpunkten för min del var några stycken med Lena Willemarks kölning och Karin Nakagawas koto. Rent magiskt. Bandet kom direkt från Japan där man med viss bävan uppträtt med den udda kombinationen. Koto är ju ett instrument med tusenåriga traditioner i Japan och Karin Nakagawa är virtuos på instrumentet. Men man fick klart godkänt av Karins lärare.


Stevie Wonder Xperience

Stevie Wonder Xperience med bland annat Mats Öberg på keyboard var också en upplevelse. Högt tryck på dansgolvet.

Samuel Blaser Trio spelade den typ av kaotisk, disharmonisk 70-talsjazz som för många år sedan fick mig att bestämma mig för att jazz är olyssningsbart. Synd för det finns ju så mycket annan jazz som jag av den anledningen valt bort under flera decennier.


Angharadensemblen. Slagverkaren sitter på golvet, tyvärr skymd

Angharadensemblen var en av dessa osannolika upplevelser som man bara möter på t ex Umeå jazzfestival. Minst sagt udda ljudbild. Men kul. Dimitra Lazaridou på Cittra skapade en elektronisk bakgrund med hjälp av en massa konstifika föremål som placerades på strängarna, Angharad Davies på violin och Axel Dörner trumpet frambringade de mest osannolika läten man kan föreställa sig på sina respektive instrument. Henrik Olsson på slagverk och elektronik fyllde på med diverse sågande och filande på plåtbunkar, plastslangar och diverse föremål som normalt inte hör hemma i musikvärlden. Inget man önskar sig på CD direkt men kul att uppleva live.


Gunhild Carling med Lars Enmarks stora styrka

Lars Enmarks stora styrka förgylldes av tre duktiga vokalister, men framför allt av Gunhild Carling. Jag såg henne på slottets borggård nyligen när kungen 40-årsjubilerade som regent. Pekka Heino presenterade vid det tillfället Gunhild Carling som “en alternativ energikälla”. Det är en träffande benämning. Hon är en entertainer av klass med en humor som tilltalar mig, men också en enormt skicklig sångerska och multiinstrumentalist, Ja dansare också förresten, hennes steppnummer drog ner applådåskor. Den kvinnan kan allt.

De stora berömdheterna som uppträdde på stora scenen i Idunsalen var alla för mig okända. De spelade i mina öron ett onyanserat jämnt flöde med på tok för hög volym. Vid Christian Scott Group då vi satt långt bak i den stora salen loggade min kompis mellan 92 och 100 decibel på sin ljudvolymsapp. Klart över gränsen för hörselskador alltså. Onjutbart och ointressant.

Undantaget på Idunscenen var de tre damerna Lynne Arriale piano, Claire Martin sång och Grace Kelly sax. Mycket bra musik, proffsigt framförd.

Fördelen med Umeå jazzfestival är att allt försiggår i Folkets hus som rymmer ett stort antal scener som man kan cirkulera mellan. Man kan höra sina favoriter och få glimtar av något nytt utan att behöva betala biljett för varje konsert.

Andra bloggar om , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i musik. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ ett = fyra