När och hur utvecklade Adolf Hitler sin brutala politiska radikalism och antisemitism? En traditionell uppfattning var att det skedde under Hitlers år i det förkrigstida Wien, vilket dock visat sig aningen tvivelaktigt. Därefter har flera nutida författare antagit att det skedde under hans deltagande i första världskriget. Thomas Weber invänder i sin bok även mot det antagandet och vill påvisa att Hs radikalisering och politiska utveckling väsentligen skedde först efter 1918.
Thomas Weber: ”Hitlers första krig:
Adolf Hitler, soldaterna vid Regiment List och första världskriget”
Historiska media, 2011, 526 s.
ISBN13: 9789187263231
Jag började läsa den här boken främst som en första världskrigsskildring med fokus på ett regemente – Bayerische Reserv Infanterieregiment 16, RIR 16 List där Hitler anmält sig som frivillig vid krigsutbrottet 1914. Men historieprofessorn Thomas Webers syfte med boken framgick förstås också snart ganska tydligt, nämligen att avslöja de myter om Hitlers hjälteroll i kriget och krigets betydelse för hans senare politiska utveckling som fortfarande cirkulerar men som mestadels är baserade på nazipropaganda. Boken bygger på en ingående granskning av arkivmaterial inte minst i form av brev och krigsdagböcker från soldater och befäl vid Regiment List. På så sätt ges en möjlighet att jämföra den bild man får av kriget hos Hitlers soldatkolleger med den bild H själv ger i Mein Kampf och i senare nazipropaganda.
Jag blev imponerad av Webers minituösa noggrannhet i ambitionen att krossa myten om Hitlers roll i kriget och dess senare betydelse för hans politik. Visst var kriget betydelsefullt för H men han utvecklade enligt Weber sin politiska agenda inte under, utan först efter kriget. Hitler fortsatte som anställd vid krigsmakten en tid efter krigsslutet, men hans politiska orientering var tämligen obestämd under den tiden. Han stödde indirekt till och med kommunistrevolten i Bayern 1918 innan han började utveckla sin högerradikalism något år senare.
H besökte skyttegravarna i stort sett bara vid det första slaget om Ypren vid Gheluvelt, strax efter regementets ankomst till fronten mellan den 29 oktober och den 9 november 1914 varefter H blev förflyttad till regementsstaben och tjänstgjorde som ordonnans fram till krigsslutet. I övrigt var han ett “etappsvin” som levde relativt gott i förläggningar flera kilometer bakom fronten.
Hitlers järnkors av första klass tilldelades honom officiellt som belöning vid sitt deltagande i att rädda livet på regementets chef. Men Weber menar att det i själva verket nog mest var en belöning för lång och trogen tjänst. Det var betydligt lättare för vanliga soldater att få utmärkelser om de som Hitler tjänstgjorde nära de officerare som hade rätt att dela ut förtjänsttecken än om man som soldat befann sig i skyttegravarna vid första linjen. Han betraktades också som oerhört pliktmedveten och såg upp till sina överordnade.
Hitler trivdes bra bland sina ordonnanskolleger fast några av dem kallade honom ”den galne österrikaren”. H sårades två gånger, först med grantsplitter i benet 1916, och 1918 blev han tillfälligt blind vid ett gasanfall. Vid det senare tillfället vårdades han på ett sjukhus i Preussen – enligt journalerna hade han drabbats av psykosomatisk blindhet. H bekräftade sent i livet 1945 att det varit fråga om “hysterisk” blindhet till följd av den psykiska pressen. Han oroade sig för att drabbas av liknande blindhet i den pressade situationen under slutet av andra världskriget.
H missbedömde också sina regementskamraters politiska uppfattningar som Weber visade förblivit ungefär oförändrade av kriget, någon vidare radikalisering eller brutalisering till följd av kriget inträffade inte. Antisemitismen var inte heller speciellt utbredd, judiska soldater och officerare vid Regiment List kände sig knappast särbehandlade. H använde senare i andra världskriget sina erfarenheter från 1914-1918 på ett katastrofalt sätt. Han körde över sina generaler i tron att hans egen krigserfarenhet vägde tyngre. Det andra världskriget var dock ett helt annat krig än det första.
H vände sig mot den relativt liberala behandlingen av tyska desertörer, simulanter och självstympare i första världskriget, den var avgjort humanare än på den allierade sidan. Som en följd av Hs uppfattning avrättades Under andra världskriget inte mindre än 20000 tyska soldater. Avrättningar av civila i Belgien bl a som avskräckning mot sabotage hade möjligen effekt i första världskriget, men första världskriget på västfronten var till skillnad mot kriget på östfronten 1941 och senare inget utrotningskrig. Avrättning av civila i avskräckande syfte 1941-45 var därför snarast kontraeffektiv.
Som förstavärldskrigsskildring är boken väl i klass med annat jag läst i ämnet, både faktaböcker och skönlitterärt, t ex Erich Maria Remarque: ”På västfronten intet nytt”, Ernst Jünger: ”I stålstormen”, Peter Englund: ”Stridens skönhet och sorg” och Barbara Tuchman: ”The Guns of August”. Men det är också intressant att ta del av Webers metodiska efterforskningar och hans bevisföring gällande Hs radikalisering jämfört med soldatkollegerna i Regiment List.
Andra bloggar om böcker, första världskriget, Thomas Weber, Hitlers första krig, historia
