 |
William B Irvine: A Guide to the Good Life. Oxford University Press 2009, 314 s. ISBN13: 9780195374612 |
Precis som titeln säger är det här en handbok för att uppnå ett bättre liv genom tillämpning av den antika stoicismens levnadsregler. Många människor upplever trots goda yttre betingelser ett ”kroniskt missnöje” med sina liv. Målet för stoikern är att uppnå sinnesro, att helt enkelt bli nöjd med livet och så långt möjligt behålla sitt själsliga lugn i livets alla skiftningar.
Författaren William B Irvine är en filosofiprofessor som själv är utövande stoiker. Jag vet inte om han är ensam i världen om att praktisera denna antika lära men i boken nämns överhuvudtaget inget om någon annan nu levande stoiker. Den läsare som vill bli praktiserande stoiker får rådet att hålla det hemligt för omvärlden för att inte bli utskrattad. Varför det skulle behövas är svårt att förstå, för de metoder som redovisas i boken är snarlika de som praktiseras inom modern kognitiv beteendeterapi. KBT har alltså liksom så mycket annat antika rötter.
Stoicismen hade sitt ursprung i Grekland på 500-talet före vår tideräknings början men Irvine baserar med få avvikelser sina råd på texter av de romerska stoikerna Seneca, Musonius Rufus, Epictetus och Marcus Aurelius. Dock koncentrerar sig boken på sinnesro och lämnar klokt nog därhän den antika stoicismens fokus på virtus – dygd.
Metoderna att uppnå målet – sinnesro – börjar med negativ visualisering; att tänka igenom vad man har i livet som är värt mycket – och sedan föreställa sig hur livet skulle vara det förutan. Syftet är naturligtvis att lära sig uppskatta det man har i stället för att ägna kraft åt att önska sådant man inte har. Effekten blir att man känner glädje och blir mer tillfreds med livet som det är. Jag tror faktiskt att det är sant.
Sinnesro är för stoikern vägen till ett gott liv. Ett liv utan negativa känslor som ilska, ängslan, skräck, sorg och avund. Därför har man utvecklat tekniker att bekämpa sådana känslor, alltså inte känslor i allmänhet utan just negativa känslor.
De praktiska anvisningar som ges är kanske inte så överraskande men ofta väl värda att beakta även för moderna människor. Några exempel:
- Bestäm dina mål och värderingar
- Skilj på externa och interna mål, alltså yttervärlden och ditt inre. – Koncentrera dig inte på att vinna matchen utan på att spela på toppen av din förmåga.
- Bry dig inte om saker som står helt utanför din kontroll, koncentrera dig på det du kan påverka
- Negativ visualisering bör enligt Seneca kompletteras med att ibland också försöka leva som om de onda saker som är föremål för visualiseringen faktiskt inträffat. Till exempel fattigdom, hunger, köld.
Praktiska råd ges också för att hantera exempelvis relationer, förolämpningar, sorg, ilska, åldrande och hur man praktiserar stoicism.
Stoicismen är i Irvines tappning framför allt praktisk. Ett tecken på framsteg i övningarna är att vi upplever färre negativa känslor, känner ökat lugn och rentav små utbrott av glädje, vi är nöjda med den person vi är, det liv vi lever och det universum vi råkar bebo.
Irvine summerar också sina personliga resultat av övningar i stoicism, vad han lyckats uppnå och vad han ännu inte uppnått. Framför allt påstår han sig uppleva ökad glädje bara av att finnas till. En påfallande förändring i livsstil han noterar är en minskad betoning av det materiella, det som tidigare betytt en hel del för honom.
Boken är lättläst och intressant. För mig som antikintresserad är den rikliga hänvisningen till originalkällorna särskilt givande. Om man känner sig manad att bli stoiker efter läsning av boken är väl en fråga om smak. Men helt klart skingrar den en utbredd missuppfattning om stoicismen som något otidsenligt hårt och livsfientligt.
Se även SvD: Ett lugn som får livets stormar att bedarra
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, filosofi, antiken, stoicism, livsfilosofi
HAha! Jag är grymt fascinerad av seneca. Vi målar av honom som gipsfigur, samt att jag läser mycket Michel de Montaigne som beundrar honom! Kul!! Varför är vi så rädda för dygd???
Dora: Dygd har väl fått en annorlunda och lite smalare betydelse idag, det kanske inte känns så tilltalande för nutidsmänniskor att bli dygdemönster? Fast det skulle förstås inte skada i många fall.
Montaignes essäer står på min läslista, men det lär bli nån gång i framtiden.
Mpntaigne måste du hinna med! Jag lovar; det lönar sig. Det finns en bra intro som man kan läsa först: Sarah Bakewell: How to live
Dora:
Tack för tipset. Verkar som om jag måste prioritera upp Montaigne.
Hej Börje! Ville bara säga att jag tycker om att läsa din blogg. Den är tänkvärd och bra. Fortsätt!
Intressant läsning om stoicismen! Har hört talas om läran men aldrig anat vad den handlar om. Klokskap åldras tydligen inte, får bara nya beteckningar.