Midnatt i Paris

Woody Allens film Midnatt i Paris har fått lite blandat mottagande. Men kanske är det så enkelt att antingen älskar man eller så hatar man hans filmer. Jag tycker om alla hans filmer – även dom dåliga, så jag är helt subjektiv när jag skriver om Midnatt i Paris.

Det är en helt underbar kärleksförklaring till Paris, en nostalgitripp till tjugotalet med en kort utflykt till La belle epoque på 1890-talet.

Huvudpersonen Gil som är på visit i Paris med sin fästmö och hennes stockkonservativa föräldrar går på ensam nattvandring i staden och när han sitter på en speciell plats och mediterar över stadens skönhet och klockan slår tolv blir han upphämtad av en elegant gammaldags bil som förflyttar honom till tjugotalets Paris i sällskap med Scott och Zelda Fitzgerald, Ernest Hemingway, Cole Porter, Josephine Baker och många andra av tidens konstnärsprofiler. Och vem öppnar dörren hos Gertrud Stein om inte Alice B Toklas. Där finns även Pablo Picasso.

Gil är naturligtvis en aning förvirrad över denna tidsförflyttning men i sällskap med surrealisterna Dali, Man Ray och Buñuel är det inte alls konstigt att leva i parallella världar.

Man kan förstås tycka att det här är lite för barnsligt enkelt men jag blir helt betagen av den här filmen. De historiska personerna är så porträttlika, miljöerna så fint återgivna, stämningen helt magisk, och allt skildrat med Woody Allens stillsamma humor.

Men det finns en poäng också. Picassos undersköna modell Adriana längtar tillbaka till La Belle Epocque och när Gil och Adriana med den märkliga mekanism som får dem att förflytta sig i tiden från 1920-talet hamnar i 1890-talets Paris i sällskap med Henri Toulouse Lautrec, Degas och Gaugain så visar det sig att deras ”gyllene tidsålder” inte alls är La Belle Epoque utan renässansen. Det lönar sig alltså inte att drömma om en annan tid där allt var så mycket vackrare och bättre. Vi måste göra det vi kan av vår egen tid. Kanske rent av lära något av traditionen och hämta det bästa från den?

Jag kommer att tänka på Gunnar Larssons avsnitt Konsthistorien, ickekonsthistorien i den nyligen utgivna antologin Under omprövning (några poster längre ner) där han menar att några av konsthistoriens höjdpunkter inträffar just när måleriet baserat på tidigare generationers erfarenheter riktar sig utåt mot verkligheten och innan det förfaller i manierism, ett ideal som riktar sig inåt mot stilen. Och just där i en sådan höjdpunkt vill han placera 1920-talets konst. Jag kan bara hålla med. Och Midnatt i Paris handlar om just den perioden.

Midnatt i Paris får **** 4 starka poäng

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i film och TV. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


nio + sex =