Vi har fått en ny konsthall i Vasastan. Byggmästaren Sven-Harry Karlsson bjuder på en konstlokal i bottenvåningen på sitt gyllene hus i Vasaparken. Ett museum i samma hus ska dessutom öppnas i december. Jag har än så länge bara sett huset från utsidan. Byggarbetet verkar fortfarande pågå för fullt och det är svårt att få en överblick över byggnaden mellan alla byggbodar och bråte. Men några reflektioner kan man ju ändå göra på det här stadiet.
Sven-Harry Karlssons konstmuseum, konsthall, bostäder och kommersiella lokaler |
Den första reflektionen gäller husets form. En ganska trist låda i traditionell nyfunkis. Därtill ger fasaderna klara associationer till 1960- och 1970-talens loftgångshus, nästan lite känsla av förortsmisär. Det här intrycket motverkas dock på ett märkligt sätt av den guldglimmande plåten. Några parabolantenner får vi väl knappt se på de här balkongerna?
Mönstrad mässingsdörr |
Mina invändningar mot exteriören är kanske inte lika starka som här, snarare håller jag med om Stadsflanörens lite mer nyanserade analys. Hade den långrandiga profileringen i fasadplåten bytts ut mot något annat mönster – tvärrandigt eller nåt rutat i stil med mässingsdörrarna i den inre gången så hade mina invändningar troligen uteblivit. Funkis i all ära, det har gjorts fina hus i den stilen, men nu är det mer än 80 år sedan Stockholmsutställningen 1930 och åtskilliga arkitektgenerationer har tillkommit utan att något verkar ha förändrats. Egendomligt hur formens konsensus kan vara så orubblig över tiden.
Jag vet inte hur arkitekturen borde se ut idag men något mer att fästa blicken på än det funkissläta skulle ge lite omväxling. Nu har jag förstås personligen en svaghet för antiken så varför inte snegla lite på de lysande förebilder vi har inom nyklassicismen eller art-deco. The Swedish Grace skulle väl gå att göra lyckade pastischer av lika väl som funkisen?
Guldhuset är ändå ett positivt inslag, det kommer att bli fint när allt är färdigt. Det andra som slår mig utöver husets yttre form är den ogina misstänksamhet mot konstsponsring som skymtat i vissa kretsar. Hade huset bara innehållit bostäder och kontor hade det förbigåtts i tysthet, men när någon vill skänka staden en ny kulturlokal blir kulturradikalerna sura. Obegripligt. Och när ska vi få en vettig kulturpolitik i Sverige med skatteavdrag för kultursponsring liksom i andra länder i Europa?
Om du passerar Vasaparken, passa på att också kasta en blick på det nyrestaurerade huset till vänster om Sven-Harrys. Ett ganska trist kontorshus med tegelfasad har byggts om med glasbalkonger och nya fönster. Ett riktigt lyft!
Se också Stockholm Skyline och Yimby.
Andra bloggar om: konst, arkitektur, Stockholm, kultursponsring
Intressant läsning om den nya konsthallen i Vasaparken. Jag tänkte just att du skulle gå dit och så skriva något. Det ska bli kul att se den här byggnaden med egna ögon så småningom och bilda sig en uppfattning. Jag ska ta med mig Dina och andras tankar då.
Men hur var utställningen? Det såg på bilderna mest ut som värsta byggbråten.
Inga: Jag har inte sett utställningen, konsthallen har varit stängd de tider då jag haft vägarna förbi. Lars Kleens ”byggbråte” är väl inte heller något jag direkt längtar efter att se. Men det ska väl också få sin chans så småningom. Huset glänser i varje fall fint, jag ser fram emot att området framför huset och det intilliggande nyrestaurerade blir färdigt. Det blir ett lyft för hela parken.