|
Herta Müller: Andningsgunga Wahlström & Widstrand 2009, 283 s. ISBN: 9146220534 |
Eftersom jag egentligen inte begriper mig på litteratur är det inte ofta jag läser nobelpristagare. Men Svenska Akademiens motivering till Herta Müllers nobelpris lät lockande: ”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”. Och precis så uppfattar jag boken: saklig in i minsta detalj, men samtidigt med ett språk som ger poetiskt lyft. En för mig oslagbar kombination.
Boken handlar om Leopold, 17 år, som tillsammans med andra etniska tyskar i Rumänien år 1945 hämtas till slavarbete i Sovjetunionen. Beskrivningen av livet i koncentrationslägret är inte olik Imre Kertész berättelse i ”Mannen utan öde”. Det gäller att hitta metoder att överleva, fysiskt och mentalt.
Den kroniska hungern, hungerängeln svävar över hela boken – ”relationen till världen är ätandet”; ”varje sked soppa är en plåtkyss”; ”1 skyffellyft = 1 gram bröd”. Det fysiskt påtagliga spelar en stor roll; olika sorters bröd som egenbröd, kindbröd och byte av bröd; hur man tillreder vägmålla och andra sätt att få näring; de olika egenskaper som luskammar kan ha, bakelitkammar, plåtkammar och tvåsidigt tandade hornkammar (huvudlöss, hals- och nacklöss, axellöss, bröstlöss och filtlöss); gummigaloschernas välsignelse och trä- och säckvävsskornas förbannelse; bomullsdräkten pufoaika; arbetet med hjärtskyffeln; hanteringen av slaggblocksten, cement och kol; fettkol, svavelkol, marka-k-kol, gaskol och om gul sand; de kemiska substanserna som man måste hitta angenäma ord för; munlyckan, huvudlyckan och så för de som inte orkar – endroppeförmycketlyckan som kommer när man dör. Endroppeförmycketlyckan kommer någon gång till alla och man måste lämna ifrån sig det stela boet i huvudet, den svindlande gungan i andningen.
Det låter ohyggligt trist och det är naturligtvis meningen. Men samtidigt är det på något sätt ohyggligt vackert. Det är en nära upplevelse av lägerfångens sätt att tänka för att kunna överleva. Karin Löfdahl har verkligen lyckats förmedla rätt känsla med sin översättning.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, Herta Müller, Andningsgunga
Tack för tipset. Herta Muller är en ovanligt värdig nobelpristagare utan tvivel.
Jag läste ” Hjärtdjur ” och den var sannerligen läsvärd.
Vartenda ord känns sant, uppriktigt, ärligt, tungt och inte det minsta fåfängt och kokett såsom det brukar göra när 99% av de nu levande svenska författarna ska skriva om svåra saker.