Modernism i backspegeln

”Modernism i backspegeln” är temat för Axess magasin nr 9/2009. Numret innehåller ett antal artiklar om modernismen inom konsten och litteraturen som jag uppfattar som en bredsida mot hela den modernistiska (och postmodernistiska) rörelsen. Om detta är rättvist vet jag inte riktigt och vad man vill ha i stället är inte heller helt klart, såvida det inte är den retrogardism som Axessredaktionen brukar förespråka. Men kanske är det bara ökad mångfald på konstområdet, och i så fall har i varje fall jag inget att invända.

Den artikel jag först fastnade för var ”Modernismens ockulta rötter” av Thomas Steinfeld. Slutsatserna är för mig ganska häpnadsväckande, men lite kul är det ju också att läsa att bedömningen av modernistisk konst inte längre borde vara en uppgift för konstkritiker. ”I stället väntar vi på den kritiska teologins återkomst” skriver Steinfeld. Motiveringen är enligt författaren modernismens koppling till teosofin, dokumenterad exempelvis i Wassily Kandinskys ”Om det andliga i konsten” från 1910. Konsten ska förkroppsliga en högre sanning även om man inte har någon föreställning om vad den ska innebära. Bildkonsten slutar att avbilda föremål och varelser, den blir först till abstraktion och sedan till koncept. ”En teologi utan kyrka”.

”Och så slutar målningarna att vara bilder, skulpturer löses upp i installationer, meningar är inte meningar längre utan brottstycken, och harmoniläran har tappat sitt grepp om musiken. Istället låtsas alla dessa moderna konstverk att vara anden själv i sin omedelbara inkarnation. Men anden visar sig inte, den finaste teknik till trots, och ju mer konstnärerna försöker, ju andligare det skall bli, desto mer blir de tvungna att göra någonting som de tidigare helst undvikit: förklara sig, gripa till ord för att förtydliga det som borde varit tydligt från första början. Den galopperande semantiken, den ändlösa pratsamhet som kännetecknar så mycket av den estetiska modernismen har sitt ursprung i detta dilemma mellan ordlösheten och tron i det överjordiska.”

Men Steinfeld konstaterar också att:

”Den moderna konsten är buren av en så tjock konsensus mellan konstnärer, kritiker, åskådare, funktionärer, kuratorer, professorer, gallerister och köpare att det inte finns utrymme för substantiell kritik. Aldrig någonsin torde det ha funnits en konst som varit så akademisk, så etablerad, så statlig som den nutida.”

Om inte annat så är Steinfelds idé att se samtidskonsten som en slags teologi, en andlig längtan, ytterligare en möjlig förklaring till något jag funderat mycket över, nämligen varför konsten blivit så ful och obegriplig, hur det kommer sig att någon överhuvudtaget orkar syssla med detta självplågeri. Och varför det fysiska konstverket i en stor del av samtidskonsten saknar betydelse, enbart idéerna räknas. Alltså det andliga?!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, konsthistoria, konstteori. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sex + = fjorton