(1) Dancing repulsion. (2) Hedströmmen. (3) Autoritratto.
Eva Zettervalls konst placerar sig högt upp på min personliga tio-i-topplista. Här stämmer allt – åtminstone för mig – intensiteten, färgen, dramatiken.
Zettervall verkar bokstavligt talat gå under skinnet på kropparna, huden är avskalad som på en anatomiplansch. Lite av varje dyker upp i bilderna – strykjärn, VVS-produkter, många tigrar, barn, rovfåglar. Symboler som ofta lagts på med någon slags schablonteknik. Några teckningar från den period då Zettervall brukade besöka slakterier för att måla djurkroppar visar kanske lite av den långa erfarenhetsinsamling som ligger bakom Zettervalls måleri.
Lätt omtumlad går jag ut i höstsolen. Starka saker!
Utställningen pågår till 5 november på Thielska galleriet
Hur gör hon bilderna? Olja?
Skulle tro att det är olja. Ganska stora dukar.
Skulle kanske passa att ställas ut som hans med hakkorset (glömt namnet). Han gör rätt rejäla bilder i starka färger, starka motiv där han
ställer skuld mot oskuld, misär mot idyll osv. Var och en målning tar mycket plats. De ställdes ut i källaren på Moderna i en fin utställning
som var helt i mörker med svarta väggar. Endast bilderna var belysta. Det hela förstärktes av att han ofta målar med ett silverskimmer
i färgen och det framträdde starkt mot den mörka bakgrunden. Det gav den ro som varje bild behövde för att inte kollidera med de andra.
Minns utställningen med viss skräck eftersom jag lever i strömavbrottens Värmland. Jag hade aldrig hittat ut ur källarvalven. Men sånt
händer väl inte i STockholm.
Du menar Dick Bengtsson. Jo det var också en färgstark utställning.
Jag skrev lite om den tidigare i bloggen.
Som du påpekar var det en väldigt dramatisk iscensättning av utställningen med den mörklagda lokalen.
Och jo, det händer faktiskt att det blir strömavbrott i Stockholm också, men knappast i hela stan på en gång vad jag kan minnas.