Stig Dagerman lämnade efter sig en oavslutad romanprolog som är stommen i multikonstverket ”Tusen år hos Gud – en sekund på jorden” som nu uppförs på Elverket i Stockholm, sponsrat av Vetenskapsrådet. Föreställningen avrundades med ett seminarium där man försökte finna beröringspunkter mellan konst och vetenskap.
Nu är jag ingen flitig teaterbesökare, ändå tror jag att den här uppsättningen är ganska ovanlig. Scenografin är spektakulär. Publiken sitter uppspetad längs väggarna högt över scengolvet. Kören seglar ned från taket i luftballonger. Åtta projektorer sprider gigantiska bilder över hela rummet. Mycket lyckat. Specialkomponerad kör och elektronmusik. Dansare och förstås vanliga skådisar. Därtill två livs levande professorer som föreläser och diskuterar astrofysik och kognitionsforskning.
Både Gud och Isac Newton är med i spelet. På det efterföljande seminariet ställs frågan om naturlagarna som uppenbarligen är så ”människovänliga” i den meningen att om de bara vore en aning annorlunda skulle liv inte existera – om dessa lagar alltså tillkommit för att göra liv möjligt eller om naturlagarna kanske helt enkelt bara är en mänsklig ”efterkonstruktion”. Kanske är dom inte varken slutgiltiga eller generella?
Till och med Lasse Bergs bok om mänsklighetens uppkomst som jag bloggat om tidigare kom upp i publikdiskussionen.
Märkligt hur historien vidgar sig, nu blev perspektivet än mer hisnande. Allt från big bang för 13 miljarder år sedan till den dystra prognosen på skärmbilderna vid föreställningens slut. När jorden förbränns, när solen slocknar, när universum tunnas ut allt mer. När vi är framme vid den punkt i universums kommande (tänkbara) utveckling där till och med elementarpartiklarna börja upplösas i den allmänna tomheten är årmiljarderna så många att nollorna i talet fyller flera rader.
Alternativt kan man tydligen tänka sig att rumtiden vad det lider kommer att krulla ihop sig som en rullgardin. Det är ju trösterikt.
Seminariedebatten efter föreställningen var rätt intressant. Kreativitet är ju förmodligen lika viktig för forskare som för konstnärer. Och naturvetenskaparens perspektiv är enligt astrofysikern Bengt Gustafsson mycket snävt beroende på kravet på reproducerbarhet av alla forskningsrön. Därför kan även naturvetaren ibland känna lockelsen av det konstnärliga perspektivet. Även konsten sysslar ju strängt taget med det ”ej helt förstådda”.
