Första besöket på Brändström & Stene på Hudiksvallsgatan. Känns trendigt att gå in genom lastfaret och leta upp en ganska anonym dörr på gården. Men sen står man framför en gigantisk svart kyrkport som öppnas ljudlöst och sluter sig bakom en lika ljudlöst. Spöklikt stora rum, hundratals vitmenade kvadratmeter, totalt folktomt.
Anna Finney ställer ut under titeln ”Dom som väntar”. Bilder av liggande män. Socialrealism sägs det, målningar av utslagna. Men så enkelt är det nog inte. Trots dom påvra miljöerna saknar jag lukten av förfall och hopplöshet. För detta skulle det, tycker jag, krävas ett mindre skirt, kanske mer traditionellt detaljrikt uttryck. Eller alternativt lite häftigare?
Måleriet är bra, men är det så bra att samtliga bilder verkligen borde vara sålda till rätt saftiga priser? Det ganska grova maneret verkar ligga i tiden, och varför inte?
Ändå tycker jag att det lite skissartade måleriet går bättre hem hos andra målare, som till exempel Karin Mamma Andersson som vann Carnegie Art Avard 2006. Kan ses på Konstakademin till och med 29/1.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, utställningar, måleri, Anna Finney, Karin Mamma Andersson
