Wayne Shorter Quartet på Konserthuset 18 mars. Denne för mig hittills okände 72-årige jazzlegend sa inte ett ord under hela konserten. Ovanligt för vanligtvis presentationsglada jazzmusiker. Rörde sig knappt heller. Spelade desto mer: långa sjok av något som i mina jazzotränade öron lät mestadels kaotiskt – utan rytm, utan melodi, utan struktur, men uppenbarligen rent instrumentellt på topp, särskilt basisten John Patitucci.
I början av extranumret lyfte det lite, föll sen tillbaka i kaos.
Försökte transponera ljudet till bilder, något slags musikaliskt Miro? – Nej, inget av det lekfullt lustfyllda. Snarare något liknande Per Kirkebys geologi, tungt massivt grått. Tro nu inte att jag begriper nånting, jag bara bluddrar på för att försöka fatta….
I varje fall verkade den våldsamt entusiastiska publiken i ett fullsatt Konserthus begripa.
DNs recensent Johannes Cornell skriver 20/3: ”Var är fokus, undrar jag ibland”. Berättigad fråga fast musiken ändå tycks beröra recensenten. Jag är nog ganska kallsinnig, fast det retar mig att inte veta om om det egentligen är jag eller resten av publiken som är korkad.
Pingback: Börjes konstblogg » Umeå jazzfestival
Kvartetten spelar improviserad musik med samspel i fokus. Det innebär att man spelar med varandra och kommunicerar. Jag var pa konserten och det var bland det bästa jag har sett. Wayne Shorters enorma fokus som gör att han spelar precis de toner som behövs och inget mer är magiskt.
Alexander: Det är bara att gratulera till att du uppfattar nånting som går mig helt förbi. Visst är det improviserat, det är väl en del av jazzens kärna? Och observera, jag säger inte att Wayne Shorter är dålig, bara att jag personligen verkar ha en blind fläck just för hans musik. Totalt obegripligt, sorgligt nog.