musik – Börjes konstblogg

Rossini Rocks på Musikaliska

Börje — Sun, 15 Oct 2017 10:15:09 +0000

Konserten lördag den 14 oktober Rossini rocks på Musikaliska med Blåsarsymfonikerna under ledning av Sébastien Dubé bjöd verkligen på genreöverskridande musik.

Basisten Sébastien Dubé som för mig mest är känd från många framträdanden med Ale Möller band, lyckades med konststycket att både spela med och dirigera Blåsarsymfonikerna.

Konserten rivstartade med Ouvertyren till Rossinis Barberaren i Sevilla, sen följde en fin blandning av bland annat Duke Ellington, Mozart, nyskriven musik av Staffan Lundén-Welden, Bottesini, mera Rossini, irländsk traditionell musik och Sébastien Dubés egna kompositioner, där han till och med lyckades få publiken att sjunga allsång utan ord. Alltid bra musik på Musikaliska!

Andra bloggar om musik, konserter, Musikaliska, Blåsarymfonikerna, Sébastien Dubé

Fredmans begravning med Romeo & Juliakören på Dramaten

Börje — Sun, 14 May 2017 16:30:28 +0000

Fredman står lik och vännerna samlas. I Bellmans värld är livet och döden grannar och Fredmans begravning blir en balansakt i rusets irrgångar. I dödens vitöga skymtar livets passion, plåga och komik genom Bellmans musik och texter.

En enda föreställning av denna uppsättning med Fredmans begravning på Dramatens stora scen i vår med Romeo & Juliakören. Det måste bli fler!

Ett tjugotal av Bellmans sånger framfördes, en del av de välkända och desto fler för mig okända verk, vissa som deklamationer av texten. Musikerna verkar succesivt ha blivit fler, eller snarare är det väl körmedlemmarna som ibland plockar fram instrument.

Att i temat begravning i vanlig ordning blanda in körens finstämda humor orsakade inga problem. Den enkla eller egentligen obefintliga scenografin fungerade utmärkt. Kostymeringen – i början svart, senare vit såg ut att vara väl tidsanpassat 1700-tal och damernas coiffurer likaså.

Sång och musik som vanligt strålande. Kören har sjungit enstaka Bellmansånger tidigare vid något tillfälle tror jag men nu blev det en hel föreställning, visserligen löst sammanhållen handling, men med Bellmans ande hela tiden närvarande. Glädjefyllt och gripande om vartannat, alltid berörande. Så bra!

Andra bloggar om musik, körmusik, Bellman, Fredmans begravning, Dramaten, Romeo & Juliakören

Passioner på Musikaliska med kammarorkestern O/Modernt

Börje — Thu, 27 Apr 2017 14:43:00 +0000

Onsdag 26 april gavs det Passioner på Musikaliska med kammarorkestern O/Modernt under Hugo Ticciati, rejält förstärkt med stråkelever från Lilla Akademien. För min del bland det bästa jag hört på Musikaliska. Så mäktigt och gripande att höra Arvo Pärts Tabula Rasa live och Cantus in memory of Benjamin Britten då orkestern förstärktes med ytterligare, ännu yngre musikanter. Så bra! Det måste ha varit närmare hundra unga musiker på scenen. Och spela kunde dom! I mina öron perfekt. Härligt kraftfullt bakgrundsvibrato och två suveräna violinister, Ticciati och gästsolisten Priya Mitchell som spelade de intrikata violinstämmorna. Suggestivt.

Konserten inleddes med Polyptyque från 1973 av Frank Martin. Till detta kom också musik av Hildegard av Bingen ”O Vis Eternitatis” till saxofon o strupsång av Hayden Chisholm. Samt extrainsatt armenisk folkmelodi på piano med Marianna Shirinyan. Musikaliska har alltid spännande program.

Andra bloggar om musik, konserter, Musikaliska, O/Modernt, Arvo Pärt

Musikaliska: Erik Satie 150 år

Börje — Sun, 13 Nov 2016 07:48:43 +0000

Erik Satie (1866-1925)

Musikaliska vid Nybrokajen erbjuder alltid spännande och överraskande upplevelser. Vid lördagens konsert med Blåsarsymfonikerna under ledning av Cathrine Winnes firade man Erik Satie 150 år. Och Satie själv var också inbjuden. Det började med en film där han klev av en gammaldags spårvagn vid Nybroplan, närmade sig Musikaliska, gick uppför trapporna och så slogs dörren upp till stora salongen och in träder en livs levande Eric Satie. Han beträder scenen, hänger av hatt, rock och paraply, sätter sig vid flygeln och börjar spela. Blåsarsymfonikerna hänger på, det fungerar oväntat bra. Egentligen är det förstås Johan Ullén som maskerat sig som Satie inklusive pincené och bockskägg. Effektfull entré!

Hela konserten var ägnad åt Saties musik. En del örhängen kände jag igen, som Gymnopedie nr 1, men mycket var helt nytt för mig. Musiken är genialt enkel. Den är meditativt melodisk och liknar inte alls modernismens disharmoniska skrammel.

Saties anknytning till DADA-rörelsen framgick tydligt, bl a via recitation av absurdistiska texter. Sen kom något som liknade en iscensättning av en DADA-performance. Orkestern förstärktes med Musikaliskas administrativa personal, en blåste i visselpipa, en annan rusade in på scenen och sköt vilt omkring sig med pistol. En absurt surrealistiskt Youtubefilm med Satie visades i foajén.

En del av musiken illustrerades med bilder, som Sports et divertissements från 1914, en koral med 20 vignetter illustrerad av Charles Martin.

Charles Martin, La Pêche (Fishing), 1923 edition [Wiki]

Strålande insatser av Musikaliska och blåsarsymfonikerna. Publiken var entusiastisk.

Andra bloggar om musik, konserter, Musikaliska, Erik Satie

Martin Nyström: Eviga ögonblick : om tio musikhistoriska språng som öppnar nya vägar till den klassiska musiken.

Börje — Mon, 01 Aug 2016 10:08:58 +0000

Avgörande ögonblick i musikhistorien. – Jag kommer förstås omedelbart att tänka på en annan bok som ger liknande exempel på stora språng i historien: Gunnar Larsson: “Nyskapande måleri. En essä om måleriets uttrycksmedel” som bland annat innehåller ett antal exempel på betydelsefulla innovationer inom måleriet. Båda böckerna börjar tidigt i historien, Nyström går från Perotinus i början av 1200-talet och avslutar med Steve Reich medan Larsson startar med Rafael och Michelangelo och går fram till Jackson Pollock.

Martin Nyström: Eviga ögonblick :
om tio musikhistoriska språng som öppnar nya vägar till den klassiska musiken.
Fri tanke 2015. 82 s. Inkl CD med tio musikexempel. ISBN: 9789187513817

Nyströms bok innehåller dock mer än beskrivningar av de tio musikexemplen, den ger också en kort analys av musikens karaktäristika under olika tidsepoker som medeltiden, renässansen, barocken, wienklassicismen, romantiken, 1900-talet och modernismen samt 2000-talet. Textavsnitten är föredömligt kortfattade, men precis så innehållsrika att man blir nyfiken på att fördjupa sig och få veta mer.

De flesta av musikexemplen tror jag mig aldrig hört förr, en del är också ganska överraskande, som Beethovens Arietta ur sonat för piano nr 32. Vilka drillar! Jag kommer att tänka på 1900-talsjazz. Med på exempellistan finns också stycken av Perotinus, Monteverdi, Corelli, Bach, Haydn, Wagner, Varèse, Cage och Reich.

Steve Reichs “It’s Gonna Rain” med sampling av en gatupredikants röst är snarast plågsam. Lite för mycket för mig, här finns inget av det jag söker hos musiken, varken poesi, melodi, skönhet, klanger eller magisk rytm – bara påfrestande oväsen. Och jag som annars gillar minimalism, som t ex Reichs meditativa “Drumming” men också Terry Rileys “In C” och en del av John Adams och Philip Glass. Kanske är Reichs musik nyskapande men borde det inte finnas något bättre exempel än den plågsamma öronpinaren “It’s Gonna Rain”?

Jockum Nordströms fina collage som illustrerar boken förhöjer läsvärdet.

Adlibris
Bokus
CDON

Andra bloggar om böcker, musikhistoria, musikexempel, Martin Nyström, Eviga ögonblick

Karl Jenkins: ”The Armed Man” i Kungsholms kyrka

Börje — Sun, 25 Oct 2015 07:43:00 +0000

Lördagens konsert i Kungsholms kyrka, Karl Jenkins “The Armed Man – A Mass for Peace” är bland det häftigaste jag varit med om i en kyrka. Det handlade om män i vapen, sorgen över alla döda och en bön om fred. Verket inleddes suggestivt med den stora körens taktfasta inmarsch till en ensam virveltrumma. Musiken är enkel, melodiös men kraftfull. Jenkins verkar förtjust i slagverk och här kom de verkligen till sin rätt, dånande pukslag fick publiken att hoppa högt. Möjligen kan någon tycka att det är lite banala knep, men jag tycker det underströk allvaret och var ganska gripande.

Stockholm Consert Orchestra på 12 instrument plus Anna Holm på Orgel var inte stor men fullt tillräcklig, musiken fyllde väl ut kyrkorummet. Kören var en sammanslagning av Kammarkören Cantate, Kungsholms kyrkokör och Västermalms ungdomskör. Ungdomarna såg verkligen unga ut men sjunga kunde dom! Hela kören tillsammans fungerade också utmärkt, många övningstimmar där gissar jag, det ingick också en del rörelser som förstärkte dramatiken i verket. Några solister ur kören gjorde också fina insatser.

The Armed Man var ett beställningsverk av The Royal Armouries Museum vid millennieskiftet. Museets förre chef Guy Wilson valde ut texter till verket. De består av såväl traditionella inslag ur den katolska mässan som en fransk folksång, en text av Rudyard Kipling, text från Japan, ett hinduiskt poem och många andra inslag med titlar som: L’homme Armé, The Call for Prayer, Kyrie, Save from Bloody Men, Sanctus, Hymn Before Action, Charge!, Angry flames, Torches, Angus Dei, Now the Guns have Stopped, Benedictus, Better is Peace.

Karl Jenkins är bland annat känd för sitt fantastiska requiem som jag hört tidigare, och som förstås lockade mig att höra mer av hans produktion.

Jag tror man i den här versionen av The Armed Man lagt till ett tema om religiös försoning. En rabbin, Allan Scharf, sjöng en judisk bön från predikstolen och senare kallade en imam, Chokri Mensi, till bön. De tre abrahamitiska religionerna visade sig också harmoniera på ett lyckat sätt när dirigenten Karin Skogberg Ankarmo förenade sig med de två i en intrikat växelsång.

The Armed Man var en stark upplevelse, utmärkt framförd.

Andra bloggar om musik, kyrkomusik, Karl Jenkins, The Armed Man, Kungsholms kyrka

La Traviata på Folkoperan

Börje — Thu, 08 Oct 2015 09:46:25 +0000

La Traviata på Folkoperan är en stark föreställning, bra sång och fin inlevelse inte minst i nakenscenerna. Dekadens handlar det om, men Alexander Dumas Kameliadamen från 1848 och Verdis opera, den första av honom som skildrar Verdis samtid, är nu överflyttad till nutid i hbtq-miljö med en hårdfestande men sjuk Violetta i centrum.

Som vanligt på Folkoperan imponerande scenografi. Mestadels kala marmormorväggar, en jättelik målning av ett dimmhöljt landskap i nyklassisk stil som påminner om nån ur Nerdrumskolan (dekadent?). Och så det svarta kladdet som rinner nerför den vita marmorn under hela föreställningen – ett tecken för dekadens eller sjukdom? Kreativ användning av videokamera. Orkestern sitter dold under golvet.

Susanna Andersson är utmärkt som Violetta. Den andra riktigt framträdande solisten bland flera fina var nog Jeremy Carpenter som Germont, pappa till Violettas älskare Alfredo. Små änglalika barn ger kontrast till det dekadenta snusket. Folkoperan blir bara bättre och bättre tycker jag. La Traviata får fem poäng [*****]

Andra bloggar om musik, opera, La Traviata, Folkoperan, Verdi, Susanna Andersson

Katarina och Svante Henryson på Artipelag

Börje — Sat, 18 Jul 2015 07:34:08 +0000

Sommarkonserterna på Artipelag är riktigt intressanta. Förra veckan var det Love Derwinger på piano som spelade Bach, Schubert och Schuman. Helt suveränt.

I torsdags 16/7 framträdde Katarina och Svante Henryson som en duo med sång respektive cello. Båda har långa och imponerande musikkarriärer bakom sig och det var en spännande bredd i programmet alltifrån Bach till Monica Z och egna kompositioner. Svante Henryson visade upp sin cello som såg misstänkt modern ut. Men den visade sig vara tillverkad i Frankrike 1818 av en tidigare ingenjör hos Napoleon som nu bytt branch. Instrumentet lät vidunderligt vackert. Att Katarina Henryson har en bakgrund från The Real Group hördes också på hennes fina stämma. Det blev välförtjänta stående ovationer från en entusiastisk publik.

Suddig bild, men den visar ändå lite av den fantastiska utsikten från foajen i Artipelag

Andra bloggar om musik, konserter, Artipelag, Katarina Henryson, Svante Henryson

Scarlatti swings med O/Modernt på Confidencen

Börje — Fri, 12 Jun 2015 22:17:20 +0000

Kammarorkestern O/Modernt hörde jag första gången vid konserten på Musikaliska med Evelyn Glennie. Det gav mersmak och lockade mig till konsert på Confidencen vid Ulriksdal.

O/Modernt spelar Scarlatti på Confidencen

O/Modernt under Hugo Ticciati med gästartister tar verkligen ut svängarna under festivalen ”Scarlatti och det tvåfaldiga” på Confidencen vid Ulriksdals slott. Första festivaldagens konsert fredag 12 juni hade visst titeln ”Scarlatti swings” och svängde gjorde det verkligen, särskilt under den sista tredjedelen. Konserten inleddes med en kortopera av Alexander Scarlatti, med två sångare och en dansare. Efter paus blev det solopiano och efter paus nr två hela ensemblen med gästartister på scen i ett enda mycket långt set av bitvis häftigt upprockad musik, vad jag förstår mestadels med Sarlatti som inspirationskälla.

Jag gillar verkligen de här försöken att utveckla klassiska mästerverk, Själva tanken är väl att ingenting grips ur luften, allt har en utgångspunkt, även en revolution måste ha något att avvika från. Och vad är bättre att bygga på än gamla mästare?

Hela konserten var bra men under sista tredjedelen lyfte verkligen taket i den gamla slottsteatern. Möjligen kunde man kortat den delen en aning – tre och en halv timme är ganska lång tid för en konsert. Delar av publiken, jag också, var tvungen att lämna lokalen innan konserten var slut för att hinna med sista bussen till stan.

Kammarorkestern O/Modernt kommer vi säkerligen få höra mer om och av framöver.

Recension av Lars Hedblad i SvD

Andra bloggare om musik, konserter, Scarlatti, Confidencen, O/Modernt

Early music i Tyska kyrkan

Börje — Sun, 07 Jun 2015 20:29:43 +0000

Sista dagen för Stockholm Early Music Festival kommer jag iväg till Tyska kyrkan och Tyska gruppen Sarband tillsammans med svenska vokalensemblen AVE i en konsert med titeln Sacred Bridges.

Sarband med dansande dervisch och svenska AVE.

Man spelar traditionell musik från tre olika kulturer och religioner – judendomen, kristendomen och islam under temat försoning. Sarbands ensemble bestod av tre stråkinstrument med ålderdomlig prägel och en trumma som liknade en irländsk bodhrán samt två vokalister. Därtill en dansande dervisch som oförtrutet snurrade runt till såväl orientalisk som västerländsk tidig musik. Första gången jag ser en dervisch!

Den mässande sången från solisterna med den säregna böljande medeltidsmusiken kan möjligen verka lite långrandig men jag tycker den är meditativ. Sarband och Adolf Fredriks vokalensemble AVE var fint samstämda och lät tidvis rent himmelskt tillsammans i ett välkomponerat program.

Det skadar naturligtvis inte med sådana här försök att överbrygga religiösa och kulturella motsättningar. På sikt kan de kanske påverka opinionen. Som agnostiker har jag förstås svårt att tro att de verkligt allvarliga konflikterna i världen har någon egentlig religiös grund. Religionen är väl snarast ett propagandamedel som används i stamkonflikter och vanlig maktkamp. Men konserten var en fin upplevelse och uppenbarligen utsåld till sista plats.

Andra bloggar om musik, konserter, tidig musik, Tyska kyrkan, Early Music Festival, Sarband

Romeo & Juliakören firar Dante 750 år

Börje — Sun, 24 May 2015 21:54:51 +0000

Romeo & Juliakören förnyar sig ständigt. I dag var det en föreställning på Dramatens lilla scen där Dante Alighieris 750-årsjubileum uppmärksammades av kören.

Det var inte alls så seriöst som det låter. Snarare var föreställningen misstänkt lik en inspelning av ett program med Skavlan. På plats fanns slätkammad programledare, studiovärdinna med instruktioner till oss i publiken som lydigt applåderade, oooohade och aaaahade på rätt ställe och en studiovärd med ständig snegling på klockan. Via några övernaturliga inslag återfanns i intervjustolen också bland andra Dantes mor och efter diverse åkallan av högre makter även en häftigt egotrippad Beatrice. Jo kören sjöng förvisso också som vanligt vackra renässansmelodier. Satir på hög nivå med renässansmusikaliska inslag. På köpet fick vi faktiskt veta en del om Dante.

Andra bloggar om musik, teater, Romeo & Juliakören, Dramaten, Dante Alighieri

Kammarorkestern O/Modernt med Evelyn Glennie på Musikaliska

Börje — Sun, 24 May 2015 08:36:13 +0000

Sällan har det väl varit så utsålt på Musikaliska som i fredags 22 maj. Då uppträdde polarpristagaren och slagverksvirtuosen Dame Evelyn Glennie tillsammans med kammarorkestern O/Modernt på Musikaliska med en konsert betitlad Minimala slag. Och det var verkligen mycket minimalism och som helhet en fantastisk konsert. Jag har besökt Musikaliska några gånger per termin under senare år och aldrig blivit besviken, tvärtom är det nästan alltid något överraskande och ovanligt över föreställningarna.

Fredagens konsert inleddes med Askell Massons Prim. Jag har aldrig hört talas om vare sig Masson eller Prim. Det var ett verk för solotrumma som framfördes av Glennie. Det gjorde inget större intryck på mig. Evelyn Glennie har säkerligen tekniken men jag gissar att Prim skulle ha haft större effekt med ett hårdare spänt instrument som möjliggör tätare virvlar. Jag tycker nämligen att virveltrummor i symfoniorkestrar låter lite dovt och dämpat, som att spela på läskpapper. Kanske ska det vara så i klassiska musiksammanhang. Men Jag tycker inte den typen av trummor riktigt kan mäta sig med det distinkta ljudet från högspända virveltrummor med pipe drum batters av kevlar som först började användas i pipe bands.

Prim övergick sedan sömlöst i Show for stringorchestra av Erkki-Sven Tüür och därefter Steve Reichs Clapping music. Reich är ju verkligen superminimalisten. Jag hörde honom för några år sen framföra Clapping music tillsammans med Filharmonikernas slagverkare Daniel Kåse. Det var originaluppsättningen för duett med enbart handklappning. Glennie framförde verket solo med trumstockar på en trälåda, mycket effektfullt det också om man som jag gillar det minimalistiska.

Evelyn Glennie spelar ”Clapping music”

Jill Jarmas Mindstream. Dubbelkonsert för slagverk, violin och kammarorkester var specialkomponerat för denna konsert. Mycket fin musik med omväxlande rytmiska sekvenser och drömlika passager med Glennie på Marimba och Xylofon.

Efter paus släcktes salongen ner och Evelyn Glennie framför en gigantisk gonggong inledde en lång vibrerande ton så svag att i varje fall jag inte hörde ett ljud de första minuterna trots att det var dödstyst i lokalen. Men volymen gick upp successivt till ett maximum för att sen tona ner och övergå i en medeltidsmelodi Viderunt omnes. Märkligt hur fint medeltida musik med sin enkelhet passar tillsammans med nutida minimalism, fast jag gissar förstås att minimalisterna inspirerats av den ursprungliga enkelheten i tidig musik.

Sen följde Philip Glass Symphony No 3 for strings där kammarorkestern O/Modernt under Hugo Ticciati verkligen fick briljera. Ett fint framförande av ett verk av en annan av minimalismens förgrundsgestalter. Glass musik gör sig verkligen bra framförd med enbart stråkar.

Evelyn Glennie spelar ”Having Never Written a Note For Percussion” av James Tenney medan kammarorkestern smyger in i från sidorna, ljudlöst i bara strumplästen.

Som extranummer spelades Arvo Pärts Silouan´s song. En stillsam avslutning på en strålande konsert.

Andra bloggar om musik, konserter, minimalism, O/Modernt kammarorkester, Evelyn Glennie, Musikaliska