Olga Tokarczuk: ”Löparna”.
Bonniers 2019, 366 s.
Adlibris Bokus
Löparna inleds med några avsnitt från författarens barndom. Jag utgår från att texten är mer eller mindre självbiografisk.
Tokarczuk säger sig lida av ett syndrom vid namn Perseverativ detoxifiering, att styra medvetandet mot vissa föreställningar, i Tokarczuks fall en dragning mot ”allt som är söndrigt, ofullständigt, defekt. Och visst, författarens intresse för det som är söndrigt och defekt – teratologi återkommer gång på gång i de olika texterna, hud och lemmar, döden, döda kroppar, rester.
Boken fortsätter med ett myller av texter om ungefär vad som helst, fördelat på korta och långa kapitel med rubrik. Ibland bara några rader, ibland många sidor – en hel berättelse och utan någon inbördes ordning mellan avsnitten. Många av texterna berör historiska personer och deras upplevelser. Men språket är ofta njutbart, även när texten behandlar alldagliga ämnen. Översättaren har verkligen gjort ett fint jobb.
Kanske ska man uppleva texten som ett slags resa i tid och rum.
Tokarczuk har två favoriter bland resehandböcker, den första skrevs i Polen i början av 1700-talet av den katolske prästen Benedykt Chmielowski. Han lämnade dock aldrig hembygden och berättelsen är snarast en slags historisk fantasy. (Chmielowski dyker också upp i Tokarczuks Jakobsböckerna)
Den andra favoriten är Melvilles Moby Dick.
Författaren nämner också förtjänstfullt Wikipedia, men beklagar att den bara innehåller sånt vi vet. Det borde finnas en kunskapsbank även för det vi inte vet.
Några exempel ur innehållet:
* Melvilles bok dyker åter upp senare i texten. Sjömannen Erik – med fingerat namn – tar upp tråden i en längre berättelse.
* Doktor Blaus resor I och Il. Handlar om en doktor med starkt intresse för preparering av vävnad. Teratolog?
* Josefina Solimans första och andra brev till Frans I kejsare av Österrike. Hon ber att få faderns stoft utlämnat, det har blivit preparerat och uppstoppat för att framvisas som utställningsföremål.
* Anatonomen Filip Verheyen. Filip har sitt amputerade ben sparat i en glasbehållare. Han undrar varför det fortfarande värker i benet som inte längre tillhör hans kropp.
* Professor Ruyschs anatomiförevisningar inför tzar Peter.
* Tsarens inhandlade samling av glasburkar med missfoster som fraktas från Holland till Sankt Petersburg på ett fartyg, där en stor del av samlingen förstörs genom att besättningen dricker upp cognacen som föremålen i burkarna förvaras i.
* Löparna. På sidan 236 får man en förklaring till bokens titel. Anusjka har en dag i Moskva för sig själv. Blir lösdrivare.
Ungefär så fortsätter boken, med avbrott för inlägg om nutida reseupplevelser och andra ämnen om ungefär vad som helst. Men språket är lättflytande och texten intressant när man väl vant sig vid de osammanhängande ämnena.
Tack för de här lockande smakproven! Jag längtar efter att läsa allt av Olga Tokarczuk. Hemma ligger Jakobsböckerna, och detta är ju den bästa tiden att ta sig an den, när man oftare sitter inomhus och har tid att ta sig an den spännande tegelstenen.
Det tog ett tag för mig att begripa att Löparna inte är en roman. Men när jag vant mig med de tvära kasten mellan ämnen fann jag boken klart läsvärd och intressant.
Även hemma hos mig ligger Jakobsböckerna och väntar. Men jag är ingen snabbläsare och drygt tusen sidor skapar lite betänksamhet.