Bravo Waldemarsudde som har modet att ställa ut en konstnär som är snudd på retrogardist, dvs målar realistiskt med inspiration från konsthistorien!
Resenär heter Alexander Klingspors utställning på Waldemarudde. Alexander Klingspor (f 1977) är bosatt i New York. Han flyttade tidigt till USA för att skaffa sig utbildning i klassiskt måleri, något som knappast fanns vid svenska konsthögskolor.
Huvuddelen av de stora målningarna på utställningen har motiv från fest och mat med en dekadant stämning i nutidsmiljö. Det påminner om Nick Alm med fler nordiska konstnärer. Maneret uppfattar jag som en aning ”amerikanskt” med skarpa klara färger och lätt överlastad med detaljer. Det finns också inslag av surrealism. Här och var sticker en krokodil eller tiger ut huvudet. Kanske ska det ses som en kritik av konsumtionssamhället, den urbana livsstilen och det hämningslösa frosseriet.
Alexander Klingspor: ”Skinka baby (Slaktarens fest II)”, 2016
Alexander Klingspor: ”Den sista fisken”, 2012
Alexander Klingspor: ”Battle Galore”, 2017
Bäst gillar jag de lite meditativa motiven, de är ofta av något tidigare datum och i mindre format.
 Alexander Klingspor: ”Ensamhet II” 2001 |
 Alexander Klingspor: ”Sånger från luftslottet I” 2013 |
 Alexander Klingspor: ”Fruset hav” 2012 |
 Alexander Klingspor: ”Nattpromenad” 2005 |
Dan Backman i SvD 20180309: Pinsamt, Waldemarsudde har tappat omdömet.
Backman gör en del intressanta iaktagelser men jag tycker nog han är väl hård i sitt omdöme om utställningen. Han framhåller effektsökeriet i måleriet men förbigår lite lättvindigt hur innehållet kan tolkas: konsumismen, dekadensen, samtidens utflippade livsstil. Men han har rätt i att så värst mycket av Magritte eller Hopper är svårt att hitta i utställningen. Kanske den ansiktslösa i Sånger från luftslottet har lite av Magritte?
Men ett viktigt erkännande kostar Backman på sig. Han skriver: ”Det svenska konstetablissemanget är till stora delar konformistiskt och trendängsligt och behöver störas av en konst som inte rättar sig i ledet.”
Jessica Kempe i DN 20180502: Waldemarsudde vilseleder publiken
Jessica Kempe gör en intressant återblick på antimodernismens historia och det klassiska måleriets återkomst i USA. En del av rörelsens verksamhet framgår av Art Renewal Centers hemsida. Jag är väl inte heller överförtjust i den här typen av måleri, men det är svårt att förstå varför svenska kritker ska bli så upprörda så fort någon konstnär avviker från postmodernismens intetsägande skräphögar. Är det verkligen så farligt med lite bredd i konstutbudet? Jo tydligen, Kempe kan inte låta bli att svänga till det med ord som ”rasnationalism”.
Lars Vilks tycker jag är lite mer nyanserad på sin bloggpost 20180506 ”Kritikernas fasa”
Alexander Klingspors hemsida
Andra bloggar om konst, samtidskonst, måleri, utställningar, Alexander Klingspor, Waldemarsudde
