Svante Nordin: ”Winston : Churchill och den brittiska världsordningens slut”

Winston Churchill är förstås mest känd som krigsledare under andra världskriget men Svante Nordins bok ”Winston” ger en betydligt mångsidigare bild av Churchill. Egentligen är det fårvånansvärt mycket författaren lyckas få med på femhundra textsidor, för Winston Churchill (1874-1965) levde ett långt och innehållsrikt liv.


Svante Nordin: ”Winston : Churchill och den brittiska världsordningens slut”.
Atlantis Pocket, 2015.543 s.

Boken börjar med släkthistorien, Winston har ju själv skrivit om t ex John Churchill, 1st Duke of Marlborough (1650-1722) i fyra band ”Marlborough, His Life and Times” och även en biografi över sin far Lord Randolph Churchill, 1906, som stod honom nära men dog redan 1895, bara 45 år gammal. Sin egen ungdom skildrade Winston i My Early Life. Han skrev mängder av böcker, inte minst om de båda världskrigen där han själv spelade en framträdande roll. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1953.

Winston var svag i skolan. I stället för universitetsstudier fick han söka till officersutbildning vid Sandhurst. Första försöket misslyckades och vid det andra hade han inte tillräckliga resultat för att komma in vid infanteriet, men kom i stället in vid kavalleriet.

Som 24-årig löjtnant deltog Churchill i en av historiens sista kavalleriattacker i gammaldags stil i nuvarande Sudan vid Omdurman 1898. Han skildrade attacken i ”Kriget vid floden”:

Kollisionen var fruktansvärd. Nära trettio lansiärer, män och hästar, och minst 300 araber slungades över ända. Chocken var bedövande å ömse sidor, och under kanske tio förunderliga sekunder tänkte ingen enda på sin fiende. Skrämda hästar gnäggade i vimlet, omskakade och mörbultade karlar låg i högar och försökte arbeta sig upp på fötter igen, omtöcknade och förvirrade.

Efter en spektakulär rymning ur krigsfångenskap under Boerkriget i Sydafrika blev Churchill något av en folkhjälte. Det var förstås till god hjälp för honom när han ställde upp som konservativ i Valkretsen Oldham 1900 och erövrade en plats i underhuset. Valet fördes i boerkrigets tecken. För Churchill gällde det att understödja regeringens mandat att föra kriget till seger. Rent allmänt delade Churchill en patriarkal syn på de ”färgade” befolkningarna, men han delade inte boernas nedlåtande inställning till de svarta. I ”London to Ladysmith” berättar han om sina dispyter med boerfångvaktarna under sin tid som krigsfånge.

Winston var frihandelsvän och fann sig alltmer obekväm i det konservativa lägret där man under Joseph Chamberlains ledning gick i en alltmer protektionistisk riktning. Till slut drog han konsekvensen av sitt förhållande till de konservativa och den 31 maj 1904 ”korsade han golvet” och slog sig ner bland den liberala oppositionen i stället för på regeringsbänken. Hans närmaste vapendragare blev nu och för tjugo år framåt Lloyd George. Valet 1906 till underhuset blev en jordsskredsseger för liberalerna. Churchill kom att beträda flera olika ministerposter.

Det brittiska imperiet, världens största politiska enhet, var av stor betydelse för världens handelsförbindelser och inte bara för Storbritannien, det bidrog också till en relativt fredlig period under senare delen av 1800-talet. Några alternativ fanns inte heller, USA med sin isolationism var varken intresserat eller moget att ta över något ledarskap. Det skulle ändra sig så småningom, då Storbritannien med sitt sönderfallande imperium utmattat av krig tvingades tillbaka.

12 september 1908 gifte sig Churchill med Clementine Hozier. Han kommenterade äktenskapet i den sista meningen i sin självbiografi ”My Early Life”: ”Snart uppstod beskattningsfrågor som kom att bereda mig nya svårigheter och upptog mina tankar och krafter, åtminstone till i september 1908, då jag gifte mig och sedan levde lycklig i alla mina dagar.” I äktenskapet föddes fem barn: Diana, f 1909, Randolph, 1911, Sarah 1914, Marigold, f 1918, d 1921 och Mary, 1922.

Ankomsten av första barnet Diana fyllde honom med stolthet.

”Är det ett sött barn” Frågade Lloyd George.
”Det sötaste jag någonsin sett” svarade den stolte fadern.
”Lik sin mor antar jag” sade Lloyd George.
”Nej sade Churchill ”Hon är en avbild av mig”

Å andra sidan brukade Churchill säga: ”Alla bebisar liknar mig”

Det saknades verkligen inte förvarningar om det första världskrigets ankomst, byggandet av allianser mellan stormakter, den gigantiska rustningsindustrin och Agadirkrisen. Churchill hörde i det längsta till den pacifistiska flygeln, men hans inställning ändrades runt 1911 då han blev utsedd till Marinminister med ansvar för flottan, det viktigaste verktyget i den brittiska vapenarsenalen.

Kanske var det Schlieffenplanen som fällde avgörandet för Storbritanniens intåg i första världskriget och därigenom fick vågskålen i styrkeförhållandena att väga över till Tysklands nackdel. Den tyska krigsplanlägningen utformad av generalfältmarskalk Alfred von Schlieffen innebar tysk gemommarsch genom Belgien för att komma åt Frankrike. Men Storbritannien hade garanterat Belgiens oberoende och neutralitet. Nu tvingades Storbritannien in i kriget. Uppslutningen i det brittiska kabinettet blev nästan enhällig.

Det förödande ställningskriget på västronten, utnötningstaktiken, borde enligt Churchill ersättas av en mer dynamisk och överraskande manöverkrigföring. Churchills plan gick ut på att forcera Dardanellerna för att erövra eller hota Konstantinopel, huvudstad i Turkiet som trätt in i världskriget på tysk sida. Tanken var att en sådan kringgående rörelse skulle hjälpa Ryssland att ta centralmakterna i ryggen. En landstigning vid Galippoli företogs i april 1915, men misslyckades med omfattande brittiska förluster utan att göra tyskarna någon skada. De konservativa begärde Churchills huvud på ett fat. Han fick sparken ur regeringen och tillbringade ett halvår som bataljonschef på västronten. Av den brigad han utlovats blev intet. Churchill skulle aldrig komma att acceptera ”västfrontsskolans” resonemang. I ”The World Crisis” försvarade han Dardanellkampanjen och polemiserade mot anhängarna av utnötningstaktiken.

1 juni 1917 återinträdde Churchill i regeringen, nu som ammunitionsminister, efter fredsslutet som krigsminister och flygminister. Han hade under tiden lärt sig flyga.

Tysklands nederlag och slutet på kriget i november 1918 kom plötsligt. Det var framför allt USAs intåg i kriget med outtömliga resurser av manskap och pengar som fått Tysklands krigsledning att inse det hopplösa i fortsatt kamp. Storbritannien stod på segrarnas sida men segern var ihålig, med 745000 döda hade Storbritannien förlorat 9 % av alla män under 45 år. Därtill kom 1,6 miljoner män med krigsskador. Landets elit hade drabbats hårt. Av 14561 Oxfordstudenter hade 2680 dödats. Storbritannien hade också ådragit sig en väldig krigsskuld till USA.

Churchill var pessimistisk, i ett valtal 11 november 1922, fyra år efter krigsslutet, talade han om 1900-talets första 20 år som en lång rad av katastrofer. Vid sidan av krigets barbari var det den ryska oktoberrevolutionen som förmörkade bilden. Bolsjevismen var den första av de totalitära riktningar som på sikt skulle omintetgöra utsikterna till varaktig fred. Ur boljsevismen skulle fascism och nationalsocialism födas, de första stora exemplen på civilisationssammanbrott som hade sin förutsättning ur världskriget. Churchills varningar klingade dock ohörda nu liksom senare under 1930-talet. Han kom att betraktas som en olyckskorp och krigshetsare, en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar.

1924 blev Churchill återinvald i parlamentet, nu åter som konservativ. Han motsatte sig med kraft det stöd som liberalerna under mellanperioden hade givit den första Labourregeringen. Han ansåg att socialismen borde bekämpas kompromisslöst. Han blev finansminister i den nya regeringen, en post som han behöll till 1929.

Appeasement – avspännings- eller eftergiftspolitik var den term som blivit betecknande för Storbritanniens politik gentemot Hitlertyskland. Politiken gick helt enkelt ut på att undvika krig. Churchill var kritisk till denna politik. I ”The Second World War” skrev han ”Ännu 1934 och kanske ännu senare kunde Tysklands upprustning ha stoppats utan förlust av ett enda människoliv”. Eftergiftspolitiken bars till en del upp av kritk mot Versaillesfredens krigsskuldsparagraf. Nationalekonomen J M Keynes hade i ”The Economic Consequenses of the Peace” (1919) beskrivit villkoren som orättvisa. Diplomaten och politikern Harold Nicolson betecknade i ”Peacemaking 1919″ (1933) fredsförhandlingarna som förnedrande för den moraliska rättskänslan.

Churchills budskap att ett nytt världskrig endast kunde undvikas genom kraftig upprustning och stenhård realpolitik var inget som tilltalade en fredsälskande demokratisk väljarkår. Först när det bevisats omöjligt att komma tillrätta med Hitler genom diplomati ändrade britterna inställning. Nu ville man att Churchill skulle tas in i regeringen. Premiärminister Neville Chamberlains appeasementpolitik hade misslyckats. Tyskland och Sovjetunionen delade Polen emellan sig. Dagen för den brittiska krigsförklaringen den 3 september 1939 inbjöds Churchill att återta sin gamla plats som marinminister.

Efter Tysklands invasion av Norge beslöts att sända brittiska och franska trupper till Narvik och Trondheim. Operationen som leddes av Churchill misslyckades och de allierades trupper drogs tillbaka från Trondheimsområdet i början av maj 1940. Trots att Churchill liksom vid operationen vid Dardanellerna 1915 haft huvudansvaret blev konsekvenserna för honom personligen helt annorlunda den här gången. Efter en debatt i underhuset om krigföringen den 7 maj blev följden att Chamberlain avgick som premiärminister och ersattes av Churchill.

Det var ingen tacksam uppgift som Churchill nu åtagit sig som premiärminister och krigsledare. Frankrike hade besegrats och ockuperats av Tyskland. England ensamt hade inga som helst möjligheter att vinna kriget mot Tyskland. Den enda möjlighet som återstod var att dra in ett ovilligt och illa förberett USA i kriget. Churchill höll nu ett av sina berömda anföranden i underhuset: ”Slaget om Frankrike är över. Jag väntar på att slaget om Storbritannien ska börja. På utgången av det slaget beror den kristna civilisationens existens. —- Må vi därför ta oss samman inför våra plikter och uppträda så att även om det brittiska imperiet och dess samvälde varar i tusen år kommer människor att säga. ”Detta var deras stoltaste stund”

Churchill lyckades i häpnadsväckande utsträckning mobilisera motståndsviljan hos den brittiska befolkningen. Han avvisade bestämt Hitlers fredsanbud och diplomatiska framställningar från USA, Vatikanen och Sverige. Han instruerade utrikesdepartementet att klart och bestämt svara att ”kriget skulle fortsätta tills hitlerismen är definitivt krossad och världen befriad från den förbannelse som en ond människa dragit över den”

Här finns anledning till en kontrafaktisk spekulation. Kanske hade det varit möjligt för Storbritannien att sluta fred och bevara något av sin självständighet. Men kvar fanns kriget mellan Tyskland och Sovjet som ännu inte börjat. Kunde Sovjet ha vunnit det kriget utan de allierades hjälp? I så fall hade vi haft ett sovjetiskt Europa, i stället för ett nazistiskt, vilket väl knappast gjort någon skillnad? De allierade kom naturligtvis att ta med sådana spekulationer i beräkningen.

Tiden stod inte på Hitlers sida menade Churchill. Segern skulle komma till britterna förr eller senare om man bara kunde hålla ut. Den 7 december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbour. Churchill fick efter ett telefonsamtal med Roosevelt detta bekräftat och förklarade Japan krig. Några dagar senare förklarade Hitler krig mot USA. Med USAs deltagande i kriget tedde sig segern för Storbritannien nu säkrad, men i vilken form? Storbritanniens och USAs allierade Sovjetunionen skulle med tiden bli den starkare och dominerande partnern.

Bokens kapitelrubrik är talande: ”1942 – året när imperiet förlorades”. Hong Kong, Burma och södra Malaya föll i Japanernas händer. Den 15 februari 1942 föll Singapore för en underlägsen Japansk styrka. I nordafrika föll Tobruk den 20 juni för Rommels styrkor. En Rommelfeber bredde ut sig i arabvärlden. Ali Abu alias Adolf Hitler hyllades. Krigslyckan i nordafrika vände dock hösten 1942 efter slaget vid el-Alamein.

I augusti 1942 träffade Churchill Stalin för första gången i Moskva. De skulle komma att mötas vid fem tillfällen. Roosevelt och Churchill träffades nio gånger. Stalin krävde omedelbart öppnandet av en andra front mot Tyskland, något som dock skulle dröja till juni 1944 och invasionen i Normandie.

I februari 1945 träffades de tre krigsledarna Stalin, Churchill och Roosevelt i Jalta på Krim. Mötet gav senare upphov till myter och konspirationsteorier om hemliga beslut. Men inget beslutades på Jalta som inte redan fattats beslut om vid tidigare möten. Gunnar Hägglöf har i ”Tre män i Jalta” 1977 förklarat att det är vanligt att det efter varje fredsslut skapas en svart legend som eftervärlden kan ha att skylla sina olyckor på. Rumänien, Bulgarien, Ungern, Polen, Tjeckoslovakien, halva Tyskland hamnade nu inom den sovjetiska sfären, liksom de återerövrade Estland, Lettland och Litauen. Kommunistiska partisaner övertog med Röda armens hjälp Jugoslavien och Albanien. Maktbalansen i Europa hade inte återställts. Tysklands hegemoni över den Europeiska kontinenten var på väg att ersättas av Sovjetunionens.

När kriget i Europa var slut upplöstes den koalitionsregering som tillsatts 1940 och nyval genomfördes. Valresultatet offentliggjordes den 26 juli 1945 varvid tillkännagavs att Labour vunniten storseger. Det kom som en överrasking för Churchill. Men tendensen var klar för den som följt resultaten i fyllnadsvalen. Avgörande var en längtan efter förändring. Churcill hade svårt att dölja sin bitterhet men å andra sidan kunde han till sin efterträdare Clement Attlee överlämna ett närmast bankrutt Storbritannien, som dessutom präglades av tilltagande stormaktskonfrontation och nödvändigheten av att avveckla ett imperium.

Churchill behöll partiledarskapet för de konservativa, han skulle skriva memoarer, måla tavlor, ibland framträda i underhuset och vid utvalda tillfällen internationellt göra stasmannalika uttalanden. Sedan den första chocken efter valnederlaget lagt sig hade egentligen ingenting i denns efterkrigsvärld passat honom bättre.

En bipolär värld avtecknade sig efter krigsslutet, där Sovjetunionen med sitt nya imperium skulle stå mot USA i förbund med de västallierade länderna. Maktbalansen ersattes av en terrorbalans med kärnvapen. Trumandoktrinen 1947 som innebar USAs stöd till fria folk, Marshallplanen 1947 med stöd till återuppbyggnad av Europa, Berlinblockaden 1948 utgjorde en del av bakgrunden till bildandet av NATO 1949. Roosevelts och Trumans idéer om en liberal världsordning med frihandel utan konstlade barriärer ledde till bildandet av Bretton Woodsöverenskommelsen om frihandel, bildandet av den internationella valutafonden IMF och handelsorganisationen ITO.

PÅ 30-talet hade den ekonomiska krisen lett till protektionistisk politik, diktatur och krig. Förhoppningen var nu att även Sovjetunionen skulle ansluta sig till frihandelssystemet. Så blev det inte. Att Stalin som kunde styra sitt folk endast genom massterror skulle fungera som en ansvartagande medlem av världssamfundet var en absurd tanke. Stalin hade anledning att frukta alliansen med väst. Det politiska och ekonomiska systemet i länder som USA och Storbritannien utgjorde ett alternativ med stark attraktionskraft för befolkningen i de områden som behärskades av sovjetsystemet. Ett kallt krig låg därför i Stalins intresse. Den strategi som USA och västmakterna till slut kom fram till var containment – uppdämning av de ryska expansionstendenserna.

Churchill skulle i egenskap av ledare för de konservativa också bli oppositionsledare efter valförlusten 1945. Han skulle dock återta regeringsmakten åren 1951-1955. Vid 76 års ålder bildade han sin sista regering.

Boken är i huvudsak kronologisk, men föredömligt indelad i som regel korta kapitel med avgränsat ämnesinnehåll. Intressant är kapitlen mot slutet som behandlar t ex Churchill och Sverige där samtida svenska skribenters uppfattning om Churchill behandlas. Det finns också med kapitel om andra memoarförfattare, den officiella biografin författad av sonen Randolph, kritiska uppgörelser, Churchills försvarare och ett kapitel om konspirationsteorier.

Adlibris Bokus

Andra bloggar om , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ sju = elva

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>