 |
Waltari, Mika: Sinuhe egyptiern Wahlström & Widstrand 1990. 595 s. |
Konstigt nog har jag inte läst den här klassikern förrän nu. Det är naturligtvis ett måste om man är antikintresserad.
Sinuhe egyptiern kom ut på finska 1945 och i svensk översättning 1947. Mika Waltari (1908-1979) som är Finands internationellt mest kände författare gjorde omfattande studier för att få de historiska detaljerna så korrekta som möjligt. Och resultatet är imponerande. Läkaren och så småningom Faraos kunglige huvudskalleborrare Sinuhe tvingas göra resor till Syrien, Mitanni, Hittiternas rike i Anatolien i nuvarande Turkiet, Kreta, Gaza och ett antal städer som Babylon och Joppe. Han vistas förstås också i Thebe i Egypten och Echnatons egen stad Akhetaton som började grävas ut på 1800-talet under namnet el-Amarna.
Sinuhe tjänar under Farao Echnaton som var härskade ungefär 1350-1334 fvt och gift med Nefertite. Det var en turbulent tid i Egypten då Echnaton införde den monoteistiska dyrkan av solguden Aton – i strid med den tidigare huvudguden Ammon och andra gudar. Echnaton skildras som en djupt religiös idealist, radikalpacifist och egalitär. En inställning som leder till katastrof i den antika värld han lever. Det är naturligtvis svårt att veta hur nära sanningen boken kommer i skildringen av Echnaton, men upplägget är nog så dramatiskt och intressant. Den påbjudna monoteistiska soldyrkan varade bara tills efter Echnatons död då han efterträddes av sin son Tutanchamon. Sen återgick allt till det vanliga. Prästerskapet som tjänade de gamla templen och en stor uppsättning gudar saknade förstås sin ställning , makt och kanske försörjning som de mist under den nya religionen.
De historiska detaljerna och skildringen av livet i det antika Egypten är otroligt intressant och trovärdigt berättade, men det som imponerar mest på mig och lämnar en lång eftersmak är ändå språket och det ödesmättade i Sinuhes eget liv. Han vill vara en god människa och bota sjuka men tvingas av ödet eller sin egen svaghet till fasansfulla handlingar och upplevelser som plågar honom resten av hans liv.
Finns det någon idag som kan skriva på ett sådant arkaiskt ljudande språk som verkligen lyckas fånga andan i en antik kultur? Jo det finns det förstås. Torgny Lindgren i Batseba.
Boken innehåller ett flertal starka karaktärer, inklusive historiska personer som Farao Echnaton själv, härföraren Horemheb och rådgivaren Eje (Ay) och bildhuggaren Tuthmose
Att läsa en episk skildring som Sinuhe är som att se en film spelas upp och naturligtvis har boken också filmats. Micahel Curtiz regisserade 1954 Jean Simmons och Victor Mature i The Egyptian. Jag tror berättelsen är värd en remake.
 Echnaton med familj. Solguden Aton i centrum. Pappa hjälper till med barnen, man och hustru avbildas lika stora. Ser det inte ut som en ganska modern familj? Det är 3300 år sen! |
 Echnaton |
 Nefertite |
 Horemheb |
 The Egyptian |
Andra bloggar om: böcker, antiken, Egypten, Mika Waltari, Sinuhe egyptiern
Hmm, jag försökte läsa Sinuhe egyptiern för ett par år sedan. Det var något av det märkligaste jag hade läst, så jag gav upp efter fem kapitel. Kanske skulle jag fortsatt? Torgny Lindgrens Batseba fascinerade mig när jag läste den i gymnasiet.
Minerva: Ja märklig är den kanske. Jag fascinerades av att läsa en dramatisering av sådant som jag läst i fackböcker, allt stämmer liksom – så här kan det ha varit. Fast Waltari har naturligtvis lagt till sin egen tolkning i detaljerna.
Min absoluta favoritbok (liksom Görel Krona’s), som jag läser om vart 5:e år ungefär. En bok som har allt, den är faktiskt riktigt rolig emellanåt, och är djupt gripande. Varje gång jag läst ut den vill jag genast börja om igen. Språket känns också ålderdomligt trovärdigt med roliga formuleringar och uttryck. Ett sant mästerverk!
Håkan: Mästerverk var ordet!
kranier hur får ni era kunskaper? gammaldags läkar konst…. nya metoder… naturlig metdo front ten snö flinga klinga illa en del…