Arty i TV2 tar upp Monica Bonvicinis utställning på Bonniers konsthall. Kanske begripligt med det tema man valt för programmet. Inte desto mindre irriterande att man ägnar uppmärksamhet åt något så intetsägande: Bonvicini yttrar djupsinnigheter i stil med : ”Att riva ner är detsamma som att bygga upp” eller ”Det finns mycket skrivet om arkitektur men inget om byggnadsarbetare”.
Varför denna hårdvinklade ”undersökning” av byggnadsarbetares attityder, någon skulle ju kunna ta den på allvar? Undrar just hur många seriösa sociologiska avhandlingar och uppsatser som ägnats ämnet. Vad säger Föreningen kvinnors byggforum eller nätverket Kvinnor i bygg?
Visst har man frihet som konstnär att vara hur korkad som helst, men curatorn, konsthallen, vad tänker man på? Något aningen mer professionellt måste väl ändå finnas att visa upp av samtidskonst. Eller gör det faktiskt inte det?
Bonvicini rankas som den 265:e bästa (eller åtminstone mest exponerade) konstnären i världen av Artfacts. Men varför?
Vi får ytterligare en bekräftelse på riktigheten i tesen att nätverksbyggande och kontakter betyder allt för en konstnärs framgång idag, konstverket i sig är ovidkommande. (Se Lars Vilks, Martin Schibli: ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”).
