Vårsalongen på Liljevalchs

I sista momangen innan stängning går jag på vårsalongen. Mycket för att se den annonserade uppdelningen mellan stjärnmärkt intellektuell konst utvald av Maria Lind & co och hjärtmarkerad mer emotionell dito vald under ledning av Ricardo Donoso.

Uppdelningen är ingen dum idé i dessa tider av total förvirring om vad som är konst (allt kan vara konst, jo bokstavligt talat allt enligt den senaste konstteorin). För oss som gillar bild och form är uppdelningen praktisk eftersom man kan hoppa över det intellektuella snömoset utan att missa särskilt mycket. Det lär ha varit endast fyra av flera tusen inlämnade verk som favoriserades av både Lind och Donoso. Märkligt med en sån avgrund mellan preferenserna!

Det är heller ingen tvekan om att Donoso är den som i mitt tycke lyckats skapa en spännande och sevärd utställning medan Linds urval av konceptkonst, video och foton lämnar mig i huvudsak helt oberörd.

Den stjärmärkta Anna Eineborgs ”Citizen Profiling” såg jag tidigare på Konstakademien, men nu tittade jag närmare på den för att faktiskt försöka fatta vad det kan vara som jag inte begriper. Men det är fortfarande lika gåtfullt varför juristen Eineborg vill slå in vidöppna dörrar med en samling tidningsurklipp om övervakningssamhället, något som inte säger något nytt, inte ger någon ny vinkling eller kunskap som inte varit genomdebatterad under decennier, ända sedan Georg Orwell. Eineborg har förmodligen både kompetens och kreativ begåvning, men man undrar ju vad dom egentligen har för sig på Konsthögskolan.

”Citizen Profiling” skulle kanske vara godtagbart som ett elevarbete på mellanstadiet, men det har vad jag kan förstå inte ett dugg att göra med konstnärlig gestaltning. Men sånt förekommer väl heller inte på landets konstskolor idag?

Samma kväll som jag såg vårsalongen sändes Arty i TV där Carl-Johan De Geer heroiskt försökte försvara konstens mål och mening mot förgyllda bajskorvar och annan samtidskonstens tröttsamma intighet.

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, samtidskonst, utställningar. Bokmärk permalänken.

2 svar på Vårsalongen på Liljevalchs

  1. Inga M skriver:

    Jag såg också på det här programmet. Konstnärens förgyllda bajskorvar i
    nätkonstruktionen förstår jag inte. Jag bara häpnar inför lovorden över
    detta. Det känns som om det drar löje och skam över allt som är konst. Självklart måste många olika uttrycksformer kunna
    rymmas inom konsten, men detta upplever jag enbart som spektakulärt effektsökeri
    i syfte att få maximal uppmärksamhet.

  2. Börje skriver:

    Jo effektsökeri är det nog. Men varför blir konstvärlden så imponerad? Bajs- och
    äckelkonst är ju knappast något nytt. Och varför är det inte på modet längre med konst
    som handlar om livet eller existensen, det som berör oss alla?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


nio + = arton