Efter så mycket ”samtidskonst” på sista tiden är det rena meditationen att komma till den årliga akvarellutställningen på Edsvik konsthall. Här finns riktig bildkonst. Man kan associera fritt efter bilderna och man slipper filosofisk diskurs. 14 inbjudna akvarellister ställer ut, allt från traditionella landskap till fria kompositioner i jätteformat. Något collage i udda material ingår också.
Anders Wallin fräser på med stora färgfält, men bäst gillar jag Wallins fria abstraktioner i litet format. Detsamma gäller för Gunnel Moheims nio små abstraherade landskap som känns mer fria och uttrycksfulla än de litet större.
Monica Månssons sköra/skira och drömlika skålar är det svårt att slita sig från liksom Maya Rygaards jättestora bilder som är målade på akvarellpapper, uppklistrat på duk och gediget inramade.
En del mer traditionella landskap ingår pliktskyldigast i utställningen. Vackert och skickligt, men i landskapsmåleriet imponerar ”superrealisten” Stanislaw Zoladz mest med en akvarellteknik som känns närmast ouppnåelig.
Några för mig okända namn imponerar också t ex Margareta Jungerth Boo.
Intressant att bara titta på bilderna lite. JAg skulle nog föredra den konst som rör om o sitter på tvären, akvarellen får ju svårt att göra det även om det händer. dess traditionsok antar jag. har int ehunnit se McCarthy ännu, såg honom får några år sedan i new york o jag måste säga att jag gillar det. jag har inget problem med stanken, jag uppskattar flerlagermöjligheten i arbetet. men som estetiskt uttryck väljer jag nog snarare Tom Sachs som ju oxå arbetar med vårt samtida konsumtionssamhälle och ikon-vurm, men inte så groteskt.
jaja. kul med din konstblogg ialla fall. jag skall återkomma.
Hej Mattias,
Visst är akvarell ofta lite gammaldags och sällan upprörande. Min förkärlek för det mediet har kanske att göra med att
jag uppskattar bilder helt enkelt – harmoni och skönhet – totalt otidsenligt och inte speciellt progressivt i konstsammanhang. Det intresset delas nog dock, skulle jag tro, av ganska många som inte befinner sig mitt i konstvärldens centrum.
Känns lite som om jag är på väg att starta ett krig mot den trendig samtidskonsten här på bloggen, det är absolut inte meningen. McCarthy-utställningen var ju trots allt inte svår att förstå. Mycket av det som görs idag verkar ju snarast medvetet skapat för att vara obegripligt och då tycker jag man gör det för lätt för sig.
Tittade in på din blogg, fina bilder!
Tack för titten. Kul att du också läst En tysk mans historia. Jag läste den inför ett pjäs jag skulle vara med i. Läste boken på tåget upp till Stockholm. Men bestämmde mig för att bara läsa halva på vägen upp och halva på vägen ner. De 7 dagarna jag var i Stockholm var svåra. Jag hade mycket svårt att låta bli boken. Det första jag gjorde när jag satte mig på tåget hem var att hugga tag i boken igen….Det som jag tyckte var mest minnesvärt eller i alla fall som jag kommer i håg mest var den biten näär han beskriver hur SS/Gestapo rusar in på kontoret han jobbade på och hur de fängslar hans judiska arbetskamrater och hur en soldat kommer fram och frågar om han var arier…och hur arg han var på sig själv sedan när han svarar Ja på frågan. Men vad skulle jag göra. Jag stod med en penna i handen han med en K-pist