Bo Larsson på Konstakademien 11/2-12/3 2006
Bo Larssons bilder på Konstakademien gör mig alldeles upprymd. Kanske är det traditionellt måleri, om man i traditionen inkluderar att måla en rumsinteriör ovanpå ett landskap eller att hälla sand över granskogen. I varje fall är det måleri av yppersta klass. Det mystiska ljuset - eller är det mörkret? - det tar andan ur mig.
“I ateljén” och “Öppet fönster, ateljén” © Bo Larsson
Bo Larsson går inte långt från sin arbetsplats för att hitta sina motiv, ofta lämnar han den inte ens. Nästan hela den stora utställningen kretsar kring motiv från kvarteren runt de olika platser där konstnären haft sin ateljé på söder i Stockholm: Pålsundet, Långholmen, Slussen, Nytorget.
Han borrar sig verkligen in i motivet. Långsamt, med yttersta noggrannhet, gång på gång. Det bekräftar verkligen tesen att motivvalet egentligen är oväsentligt för att åstadkomma en bra bild. Man kan faktiskt måla vad som helst och ändå göra något stort.
Utställningens största bild ”Snöfall” (290×428cm!) visar snö över ett nattligt Långholmen. Tusentals snöflingor över hela den stora bilden har åstadkommits genom att konfettin från ett hålslag hällts ut över målningen. Så fräckt och så vackert!
Jag kan inte undvika att jämföra med Modernautställningen 2006 på Moderna Museet där 49 samtidskonstnärer visar upp sig under temat ”När är jag?”
Egentligen hade jag inte tänkt skriva om denna utställning eftersom den lämnar mig så totalt oberörd. Recensenterna är lyriska, publiken strömmar till, men varför säger mig utställningen så lite? Kanske är det mediet - en skräphög här, några halvtaffliga videofilmer där, en konstnär som inte ens ställer ut något utan lånar in ett antal verk av en helt annan konstnär som han uppenbarligen tycker har mer att säga.
Jo jag raljerar lite, men ändå känns Modernautställningen som en något uppgraderad dagisverksamhet. Kanske är det ämnena som går mig förbi: Unabombarens framfart i USA - so what? Gubbslemmet - suck. Nyandlighet och konsumism - gäsp. Finns det verkligen inte andra, bättre sätt att beskriva samtidens komplexitet? Ja inte vet jag.
Tyvärr försvinner de bra verken bland känslan av kollektivt snömos. Betecknande nog är det bidrag som gör störst intryck Elis Erikssons utgjutelser över äldrevården - ett av få rejäla bildkonstverk. Elis Eriksson dog 99 år gammal den 4 januari - innan utställningen hann öppna. Frid över hans minne.
Men varför lämnar utställningen mig så oberörd? Kanske är det för att Modernautställningen 2006 kommer att vara bortglömd nästa år. Bo Larssons konst däremot kommer att leva i hundra år. Minst.
