Bonniers konsthall
Utsikt från läshörnan i Bonniers konsthall.
Så har man då besökt Stockholm nya lokal för “svensk och internationell samtidskonst” som det heter i Bonniers konsthalls presentation.
Idén är ju inte alls dum, för Moderna Museet kan knappast hänga med i allt det nya när man samtidigt ska bevara det klassiskt moderna.
Den pågående grupputställningen “20 år! Stipendiater Maria Bonnier Dahlins Stiftelse 1985–2005″ är faktiskt ganska kul. Det finns till och med en hel del måleri. Verk av Linn Fernström, Cecilia Sikström och Gunnel Wåhlstrand är förstås de som tilltalar mig mest. Riktiga bilder, starkt uttryck, bra måleri. Härligt!
I övrigt verkar det samtida svenska måleriet till stor del gå i Dick Bengtsons fotspår. Kanske har jag fel, men många nutida målare, inte minst många av de som är företrädda på utställningen, förefaller vilja nå det Bengtsonska uttrycket genom att göra måleriet lite ofärdigt, lite slarvigt komponerat, ofta med till synes slumpmässigt valda motiv. Men det fungerar inte, bilderna blir trots allt lite för drivna, en långvarig konstutbildning i bagaget lyser lätt igenom. Det ser mest ut som medvetet slarv.
Fast expertisen har förstås en annan uppfattning, Cecilia Edefalk ligger högt rankad internationellt bland svenska konstnärer och Karin Mamma Andersson belönades nyligen med en miljon kronor och Carnegie Art Award. Konstvärldens makthavare ser naturligtvis något som jag inte ser. Undrar vad det kan vara?
