Warning: Constant ABSPATH already defined in /customers/8/7/2/hoglander.se/httpd.www/blog/wp-config.php on line 20
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/7/2/hoglander.se/httpd.www/blog/wp-config.php:20) in /customers/8/7/2/hoglander.se/httpd.www/blog/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 614
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/7/2/hoglander.se/httpd.www/blog/wp-config.php:20) in /customers/8/7/2/hoglander.se/httpd.www/blog/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 622
Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/7/2/hoglander.se/httpd.www/blog/wp-config.php:20) in /customers/8/7/2/hoglander.se/httpd.www/blog/wp-includes/feed-rss2.php on line 8
Konstnärens uppmaning till publiken. Inte så dumt.
Utställningsbroschyren som ingår i inträdesavgiften är behändig och bra, jag tycker den innehåller det man kan behöva veta. Begreppet ”andlighet” dyker upp numera upp här och var i konstsammanhang, även på Rolf Hansons utställning. Är det månne Hilma af Klint som lämnar avtryck först nu?
Cousnoun, 1985. Tavlan är nästan fem meter bred.
Runtom hus III, 1995 |
Sviten om hus föreställer konstnärens eget hus på Mörkö.
Runtom trappa III, 1997 |
Trapporna är inspirerade av konstnären Carl Fredrik Hill, vars psykiska instabilitet kan symboliseras av trappan som leder till en mörk ingång.
Utan titel, 2006 |
Eadem Sed Atiler, 2007 |
De fyra bilderna närmast ovan tilltalar mig mest, det är abstrakta mönster med väl utvalda färger. Jag tycker de utstrålar harmoni.
Recensioner
Johanna Persman i SvD 2021-06-12: ”Kraftfullt borrande in i måleriets kärna”
DN 2021-06-12: ”Rolf Hanson är mästerligt monumental på Artipelag”
Akvarellerna är alla glasade vilket gör det omöjligt att ta bra bilder. I stället får det bli ett dåligt foto som förhoppningsvis ändå ger en uppfattning om måleriet.
Bättre bilder finns på Gunnel Moheims hemsida
]]>
Sara-Vide Ericson: ”Surface”, 2017 |
Sara-Vide Ericson: ”The Magic Trick I”, 2017 |
Olle Norås: ”I det heliga ljusets mörka sfär”, 2016
Sigrid Sandström: ”Intermin”, 2007 |
Sigrid Sandström: ”Past Claim”, 2010 |
Den vänstra av Sigrid Sandströms målningar ovan blev tyvärr lite sned och med ett extra blänk (en del tavlor hänger väldigt högt). Jag tycker att bilden ändå har drag av naturalism, t ex grenarna som slingrar uppåt. Tre år senare, på bilden till höger ovan har landskapet (om det nu är ett landskap) blivit helt abstraherat.
Min personliga favorit på utställningen är nog Isak Halls ”Tempelserien”. Det är ett sånt mystiskt sug i dessa bilder. Anknytningen till landskapsmåleri är möjligen lite avlägsen men kanske kan man se bilderna som drömmar om en bättre värld?
Isak Hall: “Tempelserien” 2019
Det gick tyvärr inte att ta en bra bild av hela serien. Det är fem delar, den femte sympad till höger. Nedan fyra av målningarna i Tempelserien:
Den äldre konsten finns också representerad med några stora namn. Här är det fråga om klassiska landskap och i jämförelse med de nutida målningarna i ganska litet format.
Ivan Aguéli: ”Spanskt landskap med väg”, 1916-1917 |
Julia Beck: ”L’Etange”, odaterad |
Recensenterna verkar inte nöjda med utställningen. Jag kan förstå att man saknar någon uttalad mening med naturmotiven, alltså den i samtidskonsten obligatoriska problematiseringen. Här finns ju varken kalhyggen, nedskräpade stränder, avbrända skogar eller andra hänsyftningar till klimatkris och överutnyttjande av vår planet. Men jag är ändå ganska nöjd med utställningen på Bonnierskonsthall. Kanske har man äntligen tröttnat på ödsligt tomma salar som inte lockar nån publik med sin intetsägande konceptualism. Annat var det i fredags 7/2 – proppfullt av besökare. Kanske lockade gratisentrén, men även att det faktiskt fanns riktiga tavlor, riktigt måleri i olika stilar att titta på. Det var ett miljö- och klimattema, inte en dag för tidigt. Träd, skog och natur i en fin samling måleri från 1800-tal till nutid.
Recensioner:
Jenny på Kulturdelen: ”Träden står ljust gröna…”
Dan Backman i SvD 20200209: ”Ofokuserat landskapsmåleri utan själ och djup”
Jessica Kempe i DN 202001022: ”Landskapsmåleri i ett opersonligt mingel”
Magnus Florin i Expressen 202200126 ”Precisionen saknas på Bonniers Konsthall”
Ulrika Stahre i Aftonbladet 20200130: ”Naturen på retur i två konstutställningar”
Flickor vid Vättern, 2014 |
Målning mot dur, 2018 |
Måleriet är spontant. Bäst gillar jag de många landskapen, som på avstånd lyser av just de rätta färgerna. De breda svepande penseldragen ser ut att komma intuitivt direkt från ögat eller minnesbanken till handen utan att passera någon distraherande eftertanke.
polsk inspiration, 2009 |
flickor hemifrån. 2010 |
Dirdleland, 2011 |
Havanna, 2019 |
Tygreliefer 1989-1993 |
Helene Billgren verkar arbeta med de mest skilda material, som tygrelieferna, alla i velour på kartong som täcker en vägg, med noggrann namngivning: Pyjamas, Frisyrer, god natt, Spegel, Tröja, Frisyr med rosett, kors och hår, Jumper, Flicka med ljus.
Exotisk dröm, 2008 |
De flesta bilderna ser ut att handla om konstnärinnans eget liv. Och den mångdubbla signeringen på teckningen till höger är ett statement.
Recensioner:
Clemens Poellinger i SvD 2019-11-02: ”Helene Billgren, ”Faran är över”. Helene Billgren har aldrig varit bättre än nu”
Jessica Kempe i DN 2019-10-19: ”Konstrecension: Helene Billgren kommer ut som en hisnande målare”
Valerie Keyeyune Backström i Expressen 2019-10-16: ”Billgren briljerar på Liljevalchs konsthall”
Camilla Hammarström i Aftonbladet 2019-10-27: ”Billgren ger flickorna kraft och makt”
Piero Fornasetti (1913-1988) tror jag är mest känd i Sverige för sina tallrikar med dekor av ett kvinnoansikte. Det är operasångerskan Lina Cavalieris (1874-1944) ansikte i många varianter som syns på utställningen Inside Out Outside In på Artipelag.
Under 1930-talet började Fornasetti ett framgångsrikt samarbete med arkitekten Gio Ponti. Under 1970-talet anslöt sig Piero Fornasettis son Barnaba till företaget.
Barnaba Fornasetti: ”Kabinettskåp med halvfranska ramverksluckor. Screentryck på trä” 2019 |
Piero Fornasetti: ”Byrå, screentryck på trä” 1950-tal/2019″ |
Piero Fornasetti: ”Byrå, screentryck på trä” 1950-tal/2019 |
Barnaba fortsatte i faderns fotspår och lät också nytillverka en del äldre möbler. Italiens fantastiska arkitekturarv avspeglar sig gärna i möbler och andra föremål.
Gio Ponti, Piero Fornasetti: ”Skrivbord, litografi på trä” 1950 |
Piero Fornasetti: ”Trymå, Litografi på trä” 1951 |
Gio Ponti, Piero Fornasetti: ”Rundat glasskåp, handmålat glas med silver- och bladguld” 1940 |
Piero Fornasetti: ”Skärm, handmålat trälitografi” 1954 |
Barnaba Fornasetti: ”Kabinettskåp, formpressad faner, handmålat screentryck på trä” 2003 |
Barnaba Fornasetti: ”Pall, Screentryck på trä” 2016 |
Utställningen på Artipelag är klart sevärd, den är ganska stor och omfattar både porslin och husgeråd, en hel del möbler och andra föremål. Teckningar och måleri av Piero Fornasettis hand finns också med.
]]>Björn Wessman: ”Isväggen”, 2018 |
Björn Wessman: ”Vindö park”, 2018 |
Björn Wessman: ”Park II”, 2018 |
Björn Wessman: ”Underlandet”, 2018 |
Björn Wessman: ”Ödängla”, 1990 |
Björn Wessman: ”Ravin”, 2016 |
Björn Wessman: ”Våris”, 2016 |
David Molander |
De båda landskapen ovan av David Molander är nog mina favoriter. Fartfyllt måleri.
Nadja Bournonville |
Jim Thorell |
Personen bakom en ridå av fläckar på Nadja Bournonvilles porträtt verkar på något sätt onåbar. Jim Thorells målningar ser på avstånd ut som textilier, nån slags väggbonader, men de är målningar på duk.
Ludvig Helin |
Sigurdur Ami Sigurdsson |
Ylva Ceder |
Sigurdur Ami Sigurdssons halvklotformade skulptur kastar skuggor på bakgrunden som därmed ingår i kompositionen. Ylva Ceders målning får mig att tänka på skogsbrand. Några björkar står kvar oanfrätta.
Många enkla grafiska figurer som svärmen ovan till vänster finns på mässan. Kanske är de tillverkade med artificiell intelligens? Ett föredrag med det ämnet ingår i varje fall i programmet. Den gula målningen ovan till höger är en av få konstverk på mässan som är prissatt, den kostar 80000 kr. Det är en monokrom som förstås finns i tusentals liknande varianter, de tycks aldrig ta slut. Beror deras populäritet kanske på att de inte behöver nån krånglig tolkning? Skulle inte förvåna mig om den blir såld.
Richard Johansson |
Richard Johansson |
Rätt många bilder i naivistisk stil finns på Market. Åter till barndomen? Det ligger något missnöjt över de här målningarna. Är det fel på världen eller på konsten?
Richard Johansson (detalj) |
Jag tycker många av Markets utställda verk utstrålar något lite krampaktigt. Förtvivlade försök att hitta något nytt. Att komma vidare utan att avvika från trenden, vad nu den kan bestå av. Det verkar inte riktigt fungera, man får absolut inte titta bakåt, skönheten är väl fortfarande förbjuden? Och framtiden är ju okänd?
Recensioner:
Clemens Poellinger i SvD 20190413: ”Bästa Market-konstmässan på Liljevalchs någonsin”
Hanna Johansson i Expressen: ”På konstrunda i det exklusiva varuhuset”
Årets vårsalong på Liljevalchs håller måttet tycker jag, mycket måleri och lagom variation med teknikerna i övrigt. Och förstås en del kul inslag av den vanliga folkhumorkonsten, nidbilden av Anders Zorn, Svenska Akademien med de tomma stolarna osv. Det finns förstås massor av bra konst att se på årets vårsalong, här är ett urval av mina favoriter just nu.
Jag är ganska förtjust i collage, att klippa till de olika delarna som kan ingå i en bild och sen pussla ihop dem på ett sätt som ger rätt uttryck. Morgan Stensmans bilder, se nedan ”Sången om september” är ett lyckat exempel. Bilden ovan av Lisa Källsen ”Innan öppning” är inget collage, men har likheter med collagetekniken som tilltalar mig.
Morgan Stenman: ”Sången om september”. Collage |
Inger Edelfeldt: ”Samtal”. Tusch, papper, färgpenna, akrylfärg på duk |
Inger Edelfeldts två bilder på utställningen drar blickarna till sig. De fina detaljerna och lite mystiska färgerna ger kraft och djup åt bilderna.
Fredrik Lindqvist: ”Naturequeen”. Träsnitt på tyg |
Siv Appelqvist: ”Rally”. Tusch, akryl |
Siv Appelqvist, 93 år, är visst den äldsta deltagaren på vårsalongen. Chefen för Liljevalchs Mårten Castenfors lovar mer eller mindre att hon ska få ställa ut på kommande vårsalonger så länge hon lever.
Bia Ullenius Hellström: ”Ett år senare”. Akryl på duk |
Britt Bogårdh: ”Rivningshotade Engströms magasin i Mörbylånga hamn”. Akryl på duk |
Bia Ullenius Hellströms ”Ett år senare” tilltalar mig med sin avskalade teknik, det påminner mig om nysakligheten från första delen av 1900-talet.
Mikael Wahrby: ”Årstabron”. Akvatintetsning |
Linnea Johannesson: ”Som en är”. Blyerts |
Den svartvita grafiken och några enstaka blyertsteckningar har också fått plats på utställningen. Jag har valt bilder av byggnader och en fin blyeertsteckning. Ernst Christian Efvergrens ”Förslag till fängelse” liknar en gammaldags byggnadsritning. Så stramt och kanske olycksbådande, men ändå väldigt vackert.
Ernst Christian Efvergren: ”Förslag till fängelse”. Tusch |
Ernst Christian Efvergren: ”Förslag till fängelse, sektion”. Tusch |
Lisa Källsen: ”In i väggen”. Akryl och olja på duk |
Lars Olsson: ”Oxalis”. Olja, tempera och kol på pannå |
Se också Mårten Castenfors presentation av årets vårsalong, ca 15 minuter video.
]]>
Clemens Poellingers recension i SvD 20181223 har rubriken ”Verk av gammalt skräp så vackra att de tar andan ur en”. Och så är det nog, i varje fall för det namnlösa ”huvudverket” – se ovan. Det består av ett collage i papper i olika färger som är försedda med mängder av pennstreck som bara syns på nära håll. Verket är ganska stort, (minst 2 meter högt). Detaljer i förstoring på de två bilderna nedanför.
Visst är det vackert! Avsiktligt eller inte så glädjer det mig att det numera verkar finnas unga konstnärer som trotsar konstvärldens förbud mot skönhet i konsten. Därmed inte sagt att anknyningen till filosofin har försvunnit i samtidskonsten. Andersson hänvisar i utställningskatalogen både till fenomenologins upphovsman Edmund Husserl och filosofen Simone Weil plus några för mig okända namn. Om jag uppfattar det rätt menar Weil att språket är otillräckligt för att beskriva verkligheten och skapa förståelse. ”Konstens uppgift är då att peka utanför språket, genom att inte låta sig förklaras utan bara vara som den är”. Konsten handlar alltså om det inte helt förstådda. När intellektet inte räcker till kan känslan komma till hjälp.
Det finns flera verk på utställningen som tilltalar mig, jag gillar det tålamodsprövande detaljarbetet i ett annat verk i jätteformat - se nedan, med detalj i bilden under.
Min kluvenhet gäller förstås de i montrar placerade obegripliga "skräphögarna" (ursäkta uttrycket, vet inte vad jag annars ska kalla denna typ av standardiserad samtidskonst). Antagligen skulle någon som verkligen behärskar språket kunna formulera nån slags tolkning även av sådana verk. Men jag tvivlar på att det skulle öka min uppskattning av dem, för Simone Weil har rätt, språket räcker inte till.
]]>I Johanna Persmans recension i SvD 2018-11-02 behandlas tre yngre konstnärers utställningar. Alexander Skats ”Diaphanous Dioramas” på Galleri Andersson / Sandström (t o m 17/11 2018). På samma galleri finns Henrik Jonsson, ”Rembrandt”, gipsskulpturer med porträtt av Rembrandt baserade på hans egna självporträtt. Martha Ossowska Persson: ”Into the hideous hidden” på Cecilia Hillström Gallery, stora akvareller med fingrar i omöjliga sammanflätningar
Bäst gillar jag Alexander Skats stora målningar. Äntligen verkar det som om den yngre konstnärsgenerationen börjat om – här finns hantverket, referenser till konsthistorien och strålande bra måleri. Lager på lager, en aning distorsion, klassiska referenser, mystiska men välavstämda färger. Så bra!
]]>Hängningen är smart indelad i teman i olika rum. Nästan alla akvareller hänger oramade utan inglasning. I den stora ankomsthallen upptar en hel stor vägg Lerins inramade foton av hundar och katter från hans många resor. Bra bilder och framför allt väldigt många.
Nästa stora sal upptas av målningar från Syrien. En del visar stadslandskap, kanske inspirerade från Lerins besök i landet långt före kriget. Bilder från det krigshärjade landet i ruiner, målade efter foton skapar en dyster underton där de vanliga lerinska gråhimlarna förstärks med mörka rökmoln eller eldsken.
Lars Lerin
Lars Lerin
Lars Lerin
Lars Lerin
Ett tema är bilder från Värmland
Lars Lerin
Lars Lerin
Målningar av miljonprogramshus eller senare tillkomna byggnader i samma stil finns ganska rikligt representerade. Rätt så, de har ju blivit något av Lerins huvudtema. Visst speglar de också något av den svenska själen. Jag brukar alltid uppleva dessa enformiga huslängor avskalade på varje antydan till dekor eller variation som deprimerande. Men visst är de en bild av Sverige, om än inte hela bilden.
Lars Lerin
Lars Lerin
Lars Lerin
Jag gillar särskilt målningarna från exotiska miljöer, en del visar närmast ofattbar detaljrikedom. Hur bär han sig åt att få till det i akvarell undrar man.
Lars Lerin
Lars Lerin
Det finns många fler motivteman, som sjöfart, stora fartyg blandade med homoerotiska fantasier antar jag. Lerin målar sällan människor, hellre miljöer. – Ett rum med målningar av uppstoppade fåglar. Hur ska man tolka det – död, förstelning? Eller den jättelika akvarellen av bokhyllor med pärmar, arkiv, litteratur, minituöst avbildade, ändå utan att en enda titel går att avläsa.
Lika oläsliga är de texter i skrivstil som ofta täcker delar av målningarna. Vad innehåller de? Bara sånt som just råkar dyka upp i konstnärens medvetande kanske?
Lars Lerin är uppenbarligen Sveriges just nu, och sen många år, populäraste konstnär. Utställningen kommer säkerligen slå publikrekord. Det är den värd.
Några recensioner:
Nils Forsberg i Expressen: ”Lars Lerin på Liljevalchs kommer att bli en succé”
Camilla Hammarström i Aftonbladet: ”Målarmästaren briljerar”
Birgitta Rubin i DN: ”Lars Lerin är en ljusets mästare i vår tids mörker”