Kommentarer till Erik Larson: ”I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin”

Av: Inga Magnusson

Inga Magnusson — Thu, 13 Jun 2013 06:25:40 +0000

Vi har haft tyska bästa vänner i många år nu, men ändå blir jag fortfarande överraskad över deras skam över krigen. Nu umgås vi med äldre människor förstås, hoppas det inte drabbar den yngre generationen utan att de kan känna stolthet över sitt land. Man har ändå enat väst och öst och lagt ner gigantiska belopp på att bygga upp allt från grunden i det forna öst där allt var nergånget och försummat; vägar, kommunikationer och så enkla saker som vatten och avlopp överallt. Och man har visat stor solidaritet med flyktingar och hjälpbehövande från andra länder, mot bakgrund av att många tyskar själv flydde och fick hjälp utifrån under kriget. Vår gode väns första kontakt med Sverige var de vita bussarna med rött kors, de som kom med mat till Berlin efter kriget. Han som var liten stod i kö och fick lite stuvning i en skål, den tog han hem och farmor spädde ut den till en soppa som räckte till alla. Svårt för oss att föreställa oss. Men sedan dess har Sverige alltid varit något positivt för honom och han tillbringar stor del av året här.

Av: Börje

Börje — Tue, 11 Jun 2013 07:36:10 +0000

Som svar på Inga Magnusson.

Så klart vi måste komma ihåg historien och förhoppningsvis lära av den. Fast det tyvärr ofta ser ut som om det inte hjälper.

Klart att tyskarna själva helst vill förtränga den här perioden, den måste vara ytterst plågsam. Men visst känns det ändå numera som om man i offentligheten gjort vad man kan för att både minnas och ta avstånd från den mörka perioden.

Före 1914 var ju Tyskland för oss i norden den stora kulturnationen, en inspirationskälla och förebild på många områden. Efter 1945 blev landet en trist genomfart på resor söderöver och under lång tid var tyskar det enda folk som det var fullt accepterat att hata och fälla ungefär vilka fördomsfulla yttranden som helst om. Det har lyckligtvis bättrat sig en del på den punkten, utom förstås i Grekland och andra länder som vill ha någon att skylla egna problem på.

Av: Inga Magnusson

Inga Magnusson — Tue, 11 Jun 2013 05:41:30 +0000

Den här tiden var extrem. Ibland funderar jag på om vi ska glömma den eller försöka komma ihåg för att lära av den och inte drabbas igen. Tyskarna är också delade därvidlag. Deras skräck för allt som andas nationalism har på nåt sätt en grund i deras skam för att ha startat två världskrig. Vi umgicks med tyskar just på nationaldagen och de berättade om just detta. I Tyskland vore det omöjligt att fira en sån dag, de har ingen nationaldag, flaggor är alltid lite suspekta, inget man sätter upp i trädgården eller hänger vid entrén och det sjungs ingen nationalsång. Mitt förslag att tänka återföreningsdagen som nationaldag, möttes med skepsis.