Hans Anderssons Utställning på Konstakademien gör mig lite kluven. ”Huvudverket” som hänger i fonden på det stora rummet på Galleri Öst är förstås det som lockade mig att se utställningen.
Clemens Poellingers recension i SvD 20181223 har rubriken ”Verk av gammalt skräp så vackra att de tar andan ur en”. Och så är det nog, i varje fall för det namnlösa ”huvudverket” – se ovan. Det består av ett collage i papper i olika färger som är försedda med mängder av pennstreck som bara syns på nära håll. Verket är ganska stort, (minst 2 meter högt). Detaljer i förstoring på de två bilderna nedanför.
Visst är det vackert! Avsiktligt eller inte så glädjer det mig att det numera verkar finnas unga konstnärer som trotsar konstvärldens förbud mot skönhet i konsten. Därmed inte sagt att anknyningen till filosofin har försvunnit i samtidskonsten. Andersson hänvisar i utställningskatalogen både till fenomenologins upphovsman Edmund Husserl och filosofen Simone Weil plus några för mig okända namn. Om jag uppfattar det rätt menar Weil att språket är otillräckligt för att beskriva verkligheten och skapa förståelse. ”Konstens uppgift är då att peka utanför språket, genom att inte låta sig förklaras utan bara vara som den är”. Konsten handlar alltså om det inte helt förstådda. När intellektet inte räcker till kan känslan komma till hjälp.
Det finns flera verk på utställningen som tilltalar mig, jag gillar det tålamodsprövande detaljarbetet i ett annat verk i jätteformat - se nedan, med detalj i bilden under.
Min kluvenhet gäller förstås de i montrar placerade obegripliga "skräphögarna" (ursäkta uttrycket, vet inte vad jag annars ska kalla denna typ av standardiserad samtidskonst). Antagligen skulle någon som verkligen behärskar språket kunna formulera nån slags tolkning även av sådana verk. Men jag tvivlar på att det skulle öka min uppskattning av dem, för Simone Weil har rätt, språket räcker inte till.
