”Salongsmåleri?! – Fascinerande bildberättelser från då och nu”. Så heter faktiskt utställningen på Waldemarsudde. Frågetecknet och utropstecknet är möjligen en markering av den vånda det kan ha vållat att äntligen våga plocka fram den här typen av målningar ur giftskåpet och visa upp dem i en sammanhållen utställning.
Julius Kronberg, Insomnad, 1883, Foto: Jean-Baptiste Béranger
Salongsmåleri är konst från senare delen av 1800-talet och runt förra sekelskiftet – la belle époche. Den var den påbjudna konsten, prisbelönt på årliga salonger, akademisk, strängt reglerad av koncensus och smaken hos den dåtida kultureliten. Den var hyllad av kritiker och populär bland publiken men blev efter modernismens genombrott föraktad och förpassad till arkiv och källare.
Det stora kriget och 1900-talet – katastrofernas århundrade – förändrade allt. Det sockersöta, överlastade, överdrivet sentimentala eller heroiska som salongskonsten representerade förlorade sin aktualitet i och med avförtrollningen och romantikens definitiva slut samtidigt som religion, nation och kungamakt började förlora sin sammanhållande kraft.
Julius Kronberg: ”Våren, sommaren, hösten”, 1882. Triptyk från Tjolöholms slott
Julius Kronberg var i Sverige det stora namnet inom den här typen av konst. Triptyken Våren, sommaren, hösten målades i Rom 1882 och visst kan man väl se på Våren att han påverkats av Rafaels Galateas triumf som finns i Villa Farnesina i Rom. Den är ett försök av Rafael att återskapa något av antikens förlorade måleri. Kronberg verkar vilja få sina bilder att utstråla glädje snarare än triumf. Stomatolleendet hos figurerna är aningen överdrivet och bilderna överlastade med keruber, änglar, blomsterrankor och rekvisita. Men visst är det fint måleri.
Kronberg är också den mest framträdande på utställningen, och med all rätt. Tyvärr saknas två av hans bästa bilder i original, men de ersätts av stora tryck.
Mårten Eskil Winge: ”Kraka”, 1862 [Wiki]
Mytologiska motiv var populära under den här tiden, bland annat för att det då fanns möjlighet att avbilda nakenhet, mest nakna kvinnor, men de skulle föreställa gudinnnor eller mytologiska figurer för att inte anses osedliga.
Hugo Birger: ”De landsflyktiga”, 1884
Identitetspolitiken, alltså benägenheten att dela in människor efter kön, ras, klass, sexuella preferenser, funktionsnedsättningar, bostadsort, födelseort, hudfärg eller andra egenskaper, i stället för att se människor som de komplexa individer de är har börjat bli synlig på utställningar. Jag blev illa berörd vid besöket i somras på Nationalmuseets utställning ”Konstnären” på Konstakademien. Som jag uppfattade det ska vi numera inte se Siri Derkert och hennes kolleger som konstnärer utan som kvinnliga konstnärer, Eugèn Jansson ska tydligen inte ses som Stockholmsskildraren eller blåmålaren, utan som bögmålare. Detta är förstås ren idioti.
Identitetspolitiken har tyvärr fått sin beskärda del även på den här utställningen. Kulturimperialism och exotisering av det främmande ska motarbetas enligt myndighetspåbud. På vilket sätt Hugo Birgers målning är nedvärderande av maroccanerna på bilden har jag svårt att förstå. Utställningens förklarande text är mer förvirrande än klargörande. Men uppenbarligen känner museifolket sig tvingade att följa de ideologiska direktiven från Kulturdepartementet, hur galna de än är.
En annan trend som på senare tid dyker upp på konsthistoriska utställningar då och då är att parallellt ställa ut nutida verk som på något sätt ska samspela med de äldre verken. På salongsmåleriutställningen är det foton av Miss Aniela ur serien Surreal Fashion som får tjäna det syftet. Fina bilder, men vilken funktion de ska fylla just här är väl lite oklart.
Resensioner:
Therese Bohman i Expressen: ”Skönhetens revansch på Waldemarsudde”
Dan Backman i SvD: ”Salongskonsten väckt ur sin törnrosasömn”
Andra bloggar om konst, konsthistoria, utställningar, salongskonst, måleri, la belle époque, Waldemarsudde
I SvD 2016-11-10 har Margaretha Rossholm-Lagerlöf skrivit en intressant understreckare om Julius Kronberg. Kronberg lurade in åskådaren i tavlorna