”Färgstorm” kallades Emil Noldes (1867-1956) måleri av målarkollegan Karl Schmidt-Rottluff i konstnärsgruppen Die Brücke. – ”Färgstormar” är också namnet på utställningen på Waldemarudde. Och visst är det en färgexplosion. Det här är konst som talar till känslan, konst som bygger på fantasi, myter, bibliska berättelser och konstnärens upplevelse av hav, landskap och människor. Som oftast är det lite överväldigande att se bilder från böcker i original, intrycket blir så mycket starkare. Gröna himlar, grönt hår, en illröd djävul med ännu rödare skägg, färgpigmenten verkar vilja tränga ut från bilden och tränga in i åskådarens sinne.
Emil Nolde: ”Vallmo och röda kvällsmoln”
Min favoritbild på utställningen är ”Vallmo med röda kvällsmoln”. Den är utförd i olja men daterad 1943 då Nolde hade yrkesförbud och enbart målade akvarell på japanpapper i smyg för att undvika Gestapos blickar i sitt hus i Nieböll. Jag antar att förlagan är en av dessa akvareller från serien ”Ungemalte bilder”. Efter kriget målade Nolde upp några av akvarellerna i större format i olja.
 Emil Nolde: ”Flygtur en tidig morgon” |
 Emil Nolde: ”Jolanthe Nolde” |
Nolde målade ofta fantasifigurer eller bilder av bibliska berättelser, de fria fantasierna tycker jag också är några av de bästa målningarna. Han var också en flitig akvarellist under hela sin karriär och använde skickligt akvarellens slumpmässiga flöde som i porträttet av sin andra hustru Jolanta.
Emil Nolde: ”Fritänkare”.
”Fritänkaren”, figuren i mitten är Nolde själv, till vänster står en beundrare och till höger några kritiker. Nolde menar att han inte låter sig påverkas av vare sig den ena eller andra sorten.
Emil Nolde: ”röd_vallmo”
Helt enastående är trots allt de drygt 1300 små akvareller Nolde målade under sin tid med yrkesförbud 1941-1945. Fantasin flödar, liksom akvarellfärgen och inte minst blomstermotiven gör han levande och uttrycksfulla i sitt måleri. Det ser så enkelt ut, vilket det naturligtvis inte är, men jag tror just en sån självklar enkelhet är ett tecken på bra konst.
Utställningen på Waldemarsudde gjorde ett starkt intryck på mig, den är välordnad och försedd med informativa texter av lagom längd. Utställningen var välbesökt när jag var där och det märks att det här är måleri av ett slag som tilltalar den konstintresserade allmänheten.
Nils Forsbergs recension i Expressen
Ulrika Stahre i Aftonbladet
Ingela Lind i DN
Recensenterna verkar mestadels intressera sig för Noldes förhållande till nazismen, i mindre grad handlar de om själva konstverken, trots att Stahre konstaterar att Noldes konst knappast kan kopplas till ideologiproduktion eller politik. Ja nazism i en rubrik säljer väl bra antar jag, och kanske är det nödvändigt även om det känns lite tröttsamt. Men Ingela Linds analys är djuplodande och klargörande. Fast recensionerna får mig att undra lite över hur kritiker om hundra år kommer att behandla dagens konstnärer som bekänner sig till exempelvis postmodernistisk identitetspolitik eller radikalfeminism av SCUM-typ, då i en framtid när man förhoppningsvis funnit vettigare värderingar?
Andra bloggar om konst, konsthistoria, expressionism, utställningar, Emil Nolde, Waldemarsudde
