Anthony Beevor; Artemis Cooper: Paris efter befrielsen 1944-49


Antony Beevor & Artemis Cooper: Paris efter befrielsen 1944-49
Historiska media pocket, 2014, 479 s,
ISBN: 9789175451862

Tre huvudproblem som enligt författarna berör Frankrike under perioden 1944-49 och även långt senare och som behandlas i boken är

    1) ”Fransk-franska kriget” under den tyska ockupationen och utrensningen som följde därefter av koloboratörer och anhängare av Vichy-regimen, alltså den del av Frankrike som under ledning av marskalk Pétain blev en samarbetsregim och i stort sett undgick ockupation.
    2) Den starka kommunistiska rörelsen och intelligentians beundran för Stalin och revolutionär hänsynslöshet.
    3) Frankrikes komplexa relation till Förenta Staterna.

Boken innehåller också avsnitt om ”Kapplöpningen till Paris” och den tyske befälhavaren i Paris General von Choltitz kapitulation. (Se för övrigt tidigare bloggpost om filmen ”Mannen som räddade Paris” – kanske inte helt historiskt sann i detaljerna men bra ändå)

Boken är bred i upplägget såtillvida att den behandlar historiska skeenden såväl som kulturliv, mode, skvaller, politik och enskilda mer eller mindre kända personer. Texten består bitvis av korta notiser, en eller ett par meningar som sällan anknyter till varandra. För mig blir det lite svårt att få något riktigt bra sammanhang i den aningen plottriga framställningen. Kaskader av namn, några kända, flertalet för mig okända figurerar på snart sagt varje sida, ibland i form av korta anekdoter. Mängden möten, banketter, cocktailpartys, restauranger som besöks av inblandade politiker, militärer och kulturpersonligheter är bitvis lite tröttande. Men visst får man kvardröjande intryck.

General de Gaulle verkar ha varit en arrogant, överkänslig och extremt tråkig person att ha som middagssällskap. Han verkade ha svårt att erkänna att det faktiskt var amerikaner och britter som ledde invasionen i Normandie. Jeane-Paul Sartre och Simone de Beauvoir liksom många av övriga kulturpersoner verkar ha varit fullkomligt förblindade av Stalin. Sartre lämnade visserligen kommunistpartiet men förblev kommunist. Med Picasso hade de Stalintrogna problem eftersom hans bild av en vit duva med olivkvist i näbben blivit internationell fredssymbol samtidigt som en kommunist omöjligt kunde få måla så pass fritt och abstrakt som partimedlemmen Picasso. Socialrealism skulle det vara, allt annat var rutten amerikansk imperialism.

Egendomligt nog verkar Frankrike ha blivit värre däran ekonomiskt efter ockupationen än under den, svälten var utbredd, strejker och upplopp vardag och en kommunistisk revolution sågs som en möjlighet. Skräcken för rysk ockupation var efter kriget också stark. Amerikanerna som i början av befrielsen hälsats som hjältar blev med tiden allt mindre populära, till stor del beroende på kulturkrockar och många krigströtta amerikanska soldaters dåliga uppträdande. Marshalhjälpen lindrade en del av känslorna när pengarna väl började strömma in. Mycket av boken, speciellt senare delen ger mer intryck av historiskt skvaller än analys, och visst är det kul att läsa också om sånt.

Paris efter befrielsen får fyra [****] poäng. Boken är bra men en kritisk redaktör skulle nog inte ha skadat.

Andra bloggar om , , , , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker. Bokmärk permalänken.

1 svar på Anthony Beevor; Artemis Cooper: Paris efter befrielsen 1944-49

  1. Pingback: Mannen som räddade Paris – filmen om Raoul Nordling och General Dietrich von Choltitz | Börjes konstblogg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sex + = femton