Kommentarer till Lasse Berg: ”Skymningssång i Kalahari: Hur människan bytte tillvaro ”

Av: Y N Harari: ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” | Börjes konstblogg

Sat, 28 Nov 2015 00:23:42 +0000

[…] mindre varierad, sjukdomar vanligare och det förekom till och med att människor krympte i längd. Lasse Berg har i flera böcker behandlat människans urtid och utvandring från Afrika. Liksom Harari anser […]

Av: Börje

Börje — Sun, 27 Oct 2013 21:26:36 +0000

Som svar på Inga Magnusson. Det fysiska utrymmet är väl knappast problemet. Men nån gång lär väl resurserna bli knappa även i den här delen av världen.

Av: Inga Magnusson

Inga Magnusson — Sat, 26 Oct 2013 05:23:36 +0000

Men överbefolkning? Är det inte så att alla människor på jorden skulle få plats på Gotland? Det finns ju fortfarande stora områden som inte alls är befolkade. Kolla bara in Värmland!

Av: Börje

Börje — Sat, 19 Oct 2013 09:27:42 +0000

Som svar på Inga Magnusson.

Jägar och samlarsamhället bör ha varit statiskt och i viss mån förutsägbart. Utom förstås när det gällde om man skulle få mat för dagen eller bli uppäten av ett lejon.

Nej jag föredrar nog trots allt dagens utmaningar. Det går i varje fall inte att vända tillbaka. Vi skulle tråkas ihjäl.

En fråga som jag tycker är relevant i sammanhang men som vad jag vet aldrig tas upp numera är överbefolkningen. Det debatteras mycket under 1950- och 1960-talen. Men nämns överhuvudtaget inte numera som ett problem. Ändå är det väl en av huvudfaktorerna bakom både krig, miljöförstöring och försörjningsproblem. Är det kanske så att det ses som en mänsklig rättighet att överbefolka jorden – något som inte får debatteras?

Det påstås förstås att folkökningen kommer att plana ut inom några decennier. Men om den inte gör det?

Av: Inga Magnusson

Inga Magnusson — Sat, 19 Oct 2013 02:20:02 +0000

Läser o ler! Minns när jag läste historia på Karlstad universitet för ett antal år sedan. Vi hade en föreläsning av herr Berendz och han hävdade exakt detta; människans lyckligaste tid var den här som beskrivs ovan.

Vi levde i utvidgade familjegrupper på så där 5 – 15 individer, kringflyttande inom ett visst ”revir”, löst sammanhållna i stammar. Inom stammen träffades man ibland under året för att utbyta info, festa, dyrka gudar och vid behov skaffa partners utanför familjen. Sjukdomar förekom tydligen knappt alls (smittor spreds inte och det sjukdomsframkallande avfallet flyttade man ifrån i en nomadiserande tillvaro). Några vapen för krig fanns inte enligt de undersökningar man gjort, endast vapen för jakt. Vi är socialt sett alltså programmerade för att umgås på det sättet, med få människor i överblickbara, förutsägbara små sammanhang, inte i storstäder o jättearbetsplatser. Gruppens sammanhållning var a och o. Sett i en backspegel antar jag att människor med det vi idag betecknar som olika grader av autism inte hade några bekymmer med den tillvaron. Det mesta var känt och förutsägbart och okomplicerat. Historia är intressant. Tack för boktips!

Av: Börje

Börje — Mon, 14 Oct 2013 09:01:48 +0000

Som svar på Jenny B. Den här vildmarksdrömmen känner jag igen sen tidigare. Redan på 1960-talet kunde man ofta få höra idén om att människan på stenåldern bara behövde arbeta några timmar om dagen för sitt uppehälle och resten av tiden kunde man lata sig. Kanske särskilt vanligt under "gröna vågen" då det blev vanligt att flytta ut på landet och bo i kollektiv. Undrar om det finns så många sådana kollektiv kvar idag ute i bygderna?

Av: Jenny B

Jenny B — Mon, 14 Oct 2013 08:01:18 +0000

Jag är också skeptisk till den här idealiserade berättelsen om ett lyckligt stamfolk med begränsade ambitioner. Det finns så många situationer även i deras liv där rivalitet och missunnsamhet skulle kunna skapa problem för många eller någon enda utstött. Jag vänder mig också starkt emot att jordbrukssamhället skulle vara något negativt. Jag är oerhört tacksam över det som civilisationen har medfört: boktryckarkonsten, glasögon, medicinska framsteg, uppdelning av arbetet så att man kan specialisera sig på något man är lämpad för. Jag skulle aldrig välja att lämna det här livet, med all stress och krossade förhoppningar, för ett kollektiv i Kalahari, även om jag vet att det finns andra som längtar efter just det.