Mo Yan: ”Det röda fältet”
Tranan pocket, 2013, 482 s.
ISBN: 9789187179228
Rena rövarhistorien! Så tänker jag en bit in i boken. Och visst är det en rövarhistoria, även bokstavligt. Det handlar om Kina på 1920- och 1930-talen, om författarens farfar och farmor. Vad som är sant och vad som är författarens fantasi är svårt att veta. Men trots detta yviga poetiska fabulerande får man på något sätt ändå en slags bild av Kina i början av 1900-talet. Kanske bygger historien på familjekrönikor som i författarens fantasi utvecklats till en sagolik berättelse. Det är våldsamt, minst sagt. Blod, kroppsvätskor, hjärnsubstans, död, krig och elände virvlar runt på snart sagt varje sida. Det får mig att tänka på filmad våldsromantik, blodsestetik typ Django unchained eller Sam Peckinpah. Och det är färgstarkt, blodet är rött, blått och svart, hjärnsubstansen glimrar i alla möjliga färger, hundarna är svarta, röda och gröna. Som en röd tråd genom berättelsen går också landskapet, fälten med sorghum, det latinska namnet för durra. Även den är röd.
Durra (Sorghum bicolor) Bild:Wikipedia
Men Mo Yan är en god berättare, skriva kan han. Fast jag tycker nog boken skulle ha vunnit på att kortas lite. De sista hundra våldsamma sidorna känns som upprepning. Kanske är det just övermättnaden på våld som är syftet.
Boken har filmats 1987 ”Red Sorghum”. Men filmen har jag inte sett.
Andra bloggar om böcker, Mo Yan, Det röda fältet
När någon tar i så det skvätter, som det verkar i Det röda fältet, så kan man ju se det som en skröna och få litet distans till det. Men det kan ändå kännas som att det blir för mycket och att berättelsen varit utan det. Så upplevde jag t.ex Mircea Cartarescus trilogi Orbitor, och jag tror jag skulle känna likadant av Det röda fältet. Jag är glad att det var boken om Ximen Nao jag fick tag i först! I den är blodstänket och träcket bättre dompterat av berättelsen, så jag rekommenderar den till dig (som du vet!), ifall du inte fått nog av Mo Yan nu.
Ha ha, nej jag har inte fått nog av Mo Yan, fast ”Det röda fältet ” är det enda jag lästa av honom. Boken är absolut läsvärd och det våldsamma har sin plats i berättelsen, det handlar ju om tiden för inbördeskriget och den japanska invasionen i Kina på 1930-talet.