Paul Auster: ”Vinterdagbok”
Bonnier pocket, 2013, 229 s.
ISBN13: 9789174293395
En lite originell självbiografi från 2012. Paul Auster skriver förstås som brukligt är (antar jag) i självbiografier om sitt eget liv, vad han varit med om och människor han mött. Men han gör det delvis i listform. Han räknar upp företeelser, stort och smått så att en del av texten här och var utgörs av mer eller mindre utförliga förteckningar. Det är inte alls så tråkigt som det låter.
Han börjar med kroppen, alla skador och ärr hans kropp varit utsatt för och den situation där de uppstod. Det finns också en uppräkning av samtliga de bostäder han bott i (hur han nu kan minnas alla dem i detalj, med adress och allt). Och så förstås alla (nästan) de förhållanden han haft. “Nej du var aldrig promiskuös” skriver han om sig själv, fast alla i vårt genusmedvetna, nypuritanska land nog inte skulle hålla med om det efter att ha läst boken.
Han skriver om de år han bott i Frankrike, om segrar och nederlag, väjer inte för det han skäms över, inte heller tvekar han att skriva vad han tycker om personer han ogillar (och de han gillar förstås). Hans döda föräldrar, särskilt modern, får stort utrymme och så en innerlig kärleksförklaring till hustrun sedan 30 år Siri Hustvedt.
Auster gör många reflexioner som är värda att fundera över. Jag fäste mig vid hans beskrivning av sina tidiga skolår, då det inte fanns specialklasser; här samlades de lysande eleverna, de normalbegåvade och de halvimbecilla, den puckelryggige pojken, flickan som saknar en arm och den dreglande pojken och flickan som inte var större än en dvärg. ”När du ser tillbaka på detta känner du att dessa människor utgjorde en väsentlig del av din utbildning”…..”Om du hade levt enbart bland de fysiskt välutrustade, barn som du själv som tog sina välformade kroppar för givna, hur skulle du då någonsin ha lärt dig vad hjältemod är?””
Egentligen är hans liv inget speciellt, bortsett förstås från att han är en berömd författare, men just det undviker han gärna. Det begynnande åldrandet är uppenbarligen något som sysselsätter hans tankar. Men Auster har förmågan att i det vardagliga, lite banala få fram något väsentligt om människolivet, en slags summering.
Andra bloggar om böcker, Paul Auster, Vinterdagbok, biografier
Konsten att skriva biografi är inte allmängods. Bara för att en människa har haft ett spännande liv och träffat många speciella individer så är det inte givet att det blir en bra biografi. För mig så var Ingemar Eliassons bok ett exempel på det. Den var mest tråkig upprabbling av fakta, inte så mycket liv och nerv. Men Auster är ju författare och har alltså tagit sig an livsbeskrivningen på ett lite ovanligt sätt. Jag kan tänka mig att det blev bra.
Jo Vinterdagbok är bra, klart läsvärd.
Jag kan tänka mig att Ingemar Eliassons självbiografi blev aningen trist. Lyssnade en kort stund på Eliassons sommarprogram men det var verkligen knastertorrt. Synd. Att vara en fängslande berättare är nog en speciell begåvning.