Då och då dyker det upp filmveckor eller serier med utländsk europeisk film på Stockholms kvalitetsbiografer. Det är förbluffande ofta filmer i världsklass som av outgrundlig anledning inte anses gångbara på den ordinarie biografrepertoaren. I Stockholm finns lyckligtvis Sture, Zita, Grand, Victoria och Bio Rio som visar vuxenfilm för oss som börjar växa ifrån biljakter, slagsmål och seriemöradare på bio. Just nu visar Goethes filmklubb för en billig penning tyska filmer med engelsk text på Sture.
Jag missar de första filmerna i serien men den som jag lyckas ta mig iväg för att se var också ett absolut måste. Gerhard Richter Painting är en dokumentär av Corinna Belz från 2011 och jag förväntade mig ingen större publiktillströmning till en film med så smalt tema. Men det var absolut fullsatt i salongen.
Gerhard Richter har en gedigen grundutbildning i östtyskt socialrealistiskt måleri från akademien i Dresden så han kan sina saker fastän det knappast var den typen av konst han längtade efter. Akademieleverna fick inte ens tillgång till böcker med västerländskt måleri efter impressionisterna eftersom sådan konst ansågs spegla borgerlig dekadens, med undantag för Picasso som hade kommunistsympatier och vars konst därför var godkänd. Richter lämnade DDR 1961.
Det jag gillar mest hos Richter är just bredden i måleriet, han klarar alla stilar. Det får man i filmen glimtar av från utställningen i London med hans porträttmåleri. Några porträtt med modellen avbildad från ryggsidan får mig att tänka på Cecilia Edefalk.
Filmen handlade annars mest om hans arbete i ateljén med abstrakt ”skrapmåleri” där han använder breda rakor av plexiglas med handtag som han drar över de jättelika dukarna, varav ofta två dukar är på gång samtidigt. Två assistenter och en sekreterare hjälper till i den stora ateljén.
Man får ta del av hans reflexioner inför sitt eget pågående måleri, hans tveksamhet och obeslutsamhet om hur gå vidare med en målning. Kul inhopp några gånger av hans assistenter: “Om man råkar säga ett en målning ser färdig ut kommer han troligen att börja måla om den”. Så skedde också med två nästan helsvarta stora målningar som i stället blev nästan helt vita. Men han gör intryck av att vara en ganska ödmjuk och sympatisk person. En stor del av filmen visade hans arbete i ateljén rent praktiskt, inklusive hans dialog med sig själv eller med intervjuaren som man aldrig får se. Tempot är långsamt, och filmen ger framför allt utrymme åt själva målningarna, inte så mycket försök till analys eller utsvävande associationer. Bilderna är sig själva nog. Filmen gjorde i varje fall på mig ett starkt bestående intryck.
Filmen gjordes mellan 2009-2011 då Gerhard Richter som föddes 1932 alltså var närmare 80 år men han såg ut att vara i utmärkt form och arbetade hårt hela dagarna. Han har en föredömligt välordnad hemsida inklusive en utförlig biografi.
Andra bloggar om konst, samtidskonst, måleri, film, Gerhard Richter
Det verkar som en intressant film, och jag är glad med dig över att den var så välbesökt! Tack för att du berättade om den och om Richters liv.