Aleksej Sjtjusev (1873-1949) studerade arkitektur vid akademien i St Petersburg och måleri under Ilya Repin. Vid Lenins död den 21 januari 1924 fick han uppdraget att utforma en provisorisk byggnad i trä där liket kunde visas upp. Den stod klar redan den 27 januari, placerad invid muren utanför Kreml. Lenins lik hade balsamerats i avvaktan på att han kunde begravas, men människor vallfärdade i så stora skaror för att se den balsamerade Lenins lik att det provisoriska mausoléet i augusti 1924 fick byggas ut i en större version, men fortfarande i trä.
 Det första mausoléet i trä 1924. |
 Det större mausoléet 1924 |
1929 kunde man konstatera att liket borde hålla för en lång tid framöver varför Sjtjusev som huvudarkitekt fick uppdraget att utforma ett permanent mausoleum i sten. Det stod färdigt 1930. Sjtjusev som var både berest och väl förtrogen med äldre tiders arkitektur hade sannolikt antika babyloniska ziggurater och Djosers trappstegspyramid som förebilder, även Cyrus grav har nämnts. Byggnaden utfördes i konstruktivistisk anda med ytskikt i granit, porfyr, marmor och labradorit.
 Aleksej Sjtjusev: Leninmausoléet i Moskva 1930 Bildkälla |
Arkitekturkapitlet i Karl Schlögels Terror och dröm har titeln ”Sovjetisk Art Deco. Tid infattad i sten”. Kapitlet innehåller en del om Alexej Sjtjusev. Han var en av Sovjetunionens mest framstående arkitekter med en rad projekt bakom sig inklusive Leninmausoléet, när han plötsligt i en artikel av L. Saveljev och O Stapran i Pravda den 30 augusti 1937 betecknades som sabotör av den socialistiska uppbyggnaden, en som rekommenderade utländska byggmetoder och utövade ett negativt inflytande på den yngre arkitektgenerationen. Sjtjusev skulle röjas ur vägen som ”ledare för en kontrarevolutionär cirkel”. Han uteslöts den 25 oktober 1937 ur det sovjetiska arkitekturförbundet. Citat ur Schlögels bok, sid 287:
Partigruppen som träffades den 2 september 1937, uttalade sig i anslutning till Alabjans föredragning med detta tema för en uteslutning av Sjtjusev ur arkitekturförbundet. Angiveriet utvecklades ytterligare: Sjtjusev kom med antisovjetiska vitsar, hans ateljé hade blivit till en samlingspunkt för de gamla härskande klassernas uppkomlingar – med en furste, sju adliga, två före detta präster, en köpman, tre hedersborgare och utlänningar; vidare stod han på vänskaplig fot med förrädaren Tuchatjevjskij och om sanningen ska fram var han inte alls skaparen av Leninmausoléet. Sjtjusev hade en ”antisovjetisk fysionomi”, på sina utlandsresor hade han blivit alltför imponerad av italiensk arkitektur samtidigt som han yttrat sig nedlåtande om den sovjetiska hanteringen av Rysslands historiska byggnadsminnen – bland annat hade han betecknat rivandet av Kitajgorodmuren som en barbarisk handling.
Sjtjusov fann sig dock inte – i motsats till andra förföljda – i uteslutningen, han vände sig till Mossovjet. Tursamt nog för Sjtjusov visade det sig att två personer som varit delaktiga i hans uteslutning själva avslöjats som ”folkfiender”. Sjtjusov återupptogs därför i arkitekturförbundet genom ingripande av partiledningen i Moskva.
Det kan inte ha varit lätt att leva och arbeta i Sovjetunionen vid den här tiden, vare sig som arkitekt, konstnär eller överhuvudtaget. Men Sjtjusov hann utföra flera betydande projekt efter kriget och dog en naturlig död 1949. Det statliga arkitekturmuseet i Moskva har uppkallats efter honom.
Läs även andra bloggares åsikter om arkitektur, Sovjetunionen, sovjetisk konst och arkitektur, Alexej Sjtjusov, Leninmausoléet, Moskva
