Michel Houellebecq: Refug

Jag läser Houellebecqs böcker i lite blandad ordning, men det verkar som om Refug åtminstone idémässigt är en direkt uppföljning av Elementarpartiklarna, fast personerna är nya.

Michel Houellebecq: ”Refug”
Albert Bonniers Förlag 2006. 351 s
ISBN: 9789100110437

Den teknik att övervinna döden via kloning inklusive kopiering av individens minne som skisseras i slutet av Elementarpartiklarna följs här upp med en dubbel handling. Den framgångsrike komikern Daniel som byggt hela sin karriär på västerlandets absurda dragning till cynism och ondska lever i nutid och blir stamfader till klonade och genetiskt förbättrade (?) kopior av hans DNA. Tvåtusen år fram i tiden blickar Daniel 24 och senare Daniel 25 tillbaka på Daniel 1 och hans samtid med viss förundran. De senare Danielklonerna är befriade från drifter, passioner och ämnesomsättning, de lever på solenergi, vatten och ett litet intag av mineraler. De har inga sociala behov utöver sporadiska kontakter med andra nymänniskor via något elektroniskt media.

Hunden Fox, en corgi som Daniel 1 hittat övergiven vid en vägkorsning har fått följa med i kloningsproceduren genom seklen och är det enda sällskap nymänniskan Daniel uppskattar. Fox är också egentligen den enda varelse som förtjänar att leva tänker Daniel 25 när han från sin skyddade station blickar ner på de förvildade exemplar av oklonade originalmänniskor som fortfarande lyckats överleva klimatkriser och atomkrig. Egentligen är dessa vildars grymma och barbariska beteende oförändrat hos mänskligheten sedan tiden för Daniel 1.

Nymänniskorna verkar leva sina liv generation efter generation utan mål eller mening, möjligen med undantag för tanken på sina efterkommande kloner de Framtida, vilka antydningsvis ska uppnå någon slags högre stadium av andlighet.

Större delen av boken handlar om Daniels liv i nutid och så småningom hans möte med NewAge-sekten Elohimiterna som bildar bas för den organisation där kloningstekniken utvecklas. Liksom i Elementarpartiklarna handlar det till stor del om den bekymmersamma sexualiteten och kärleken. Det är bitvis intressant och gripande men samtidigt tycker jag att boken tappar lite i dramaturgi och går en aning på tomgång genom fixeringen vid det sexuella och vid de aningen långdragna passagerna med Elohimiterna.

Mellan alla skildringar av Daniels åldersnojor och misslyckanden finns en hel del intressanta tankar. Enligt Daniels vän Vincent brukar konstnärer sorteras i antingen revolutionärer eller dekoratörer. Jag tycker mig uppfatta en liknande uppdelning i dagens svenska konstdebatt. Som komiker menar Daniel att han tillhör en tredje gren: kollaboratörerna – de som förvandlar våldet till skratt. Personligen skulle jag förstås vilja ha fler konstnärskategorier; var hamnar exempelvis undersökarna, de som främst är ute efter att förstå utan att nödvändigtvis varken vilja spränga världen i bitar eller försköna den? Eller kanske som Daniel reflekterar:

Jag tänkte att det här kanske egentligen var konstens uppgift; att visa oss drömda världar, omöjliga världar och att det var något jag aldrig kommit i närheten av, något jag aldrig känt mig kapabel till , jag förstod också att ironin, komiken och humorn måste dö, eftersom den nya världen var en lycklig värld där de inte hade någon funktion att fylla.

Daniel ser verkligen inte många ljuspunkter i livet. Generationsfrågan avfärdar han så här:

Unga kroppar, det enda åtråvärda världen lyckats åstadkomma, var enbart reserverade för unga och det var de gamlas öde att arbeta och lida. Det var den egentliga innebörden i solidariteten mellan generationerna, den bestod i förintelsen av den äldre generationen till förmån för den yngre, en grym utdragen förintelse där det inte gavs någon tröst, lättnad eller materiell och känslomässig kompensation.

Till detta fogar han sin värdering av akten att skaffa barn – att hysa dödsfiender i sitt eget hem.

Det är för mig inte helt klart vad författaren egentligen vill förmedla. Är huvudpersonen Daniel språkrör för författaren eller är hela intrigen en slags protestpamflett? Samma tvetydighet således som gjorde Elementarpartiklarna så intressant. Trots den nattsvarta synen på världen väcker boken så många frågor och tankar att den ändå blir en stor läsupplevelse. Refug får fyra [****] poäng.

Understreckare i SvD 2006-10-17 av Roland Paulsen: Houellebecq en moralisk misantrop.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker. Bokmärk permalänken.

2 svar på Michel Houellebecq: Refug

  1. Jenny B skriver:

    Det var ett bra citat du hade med, att ”ironin, komiken och humorn måste dö, eftersom den nya världen var en lycklig värld där de inte hade någon funktion att fylla”. Det är ju en riktigt sorglig tanke. Det visar ju också hur ensidig Houellebecq/Daniel är när han tänker ut alternativet till dagens överdrifter åt andra hållet: att en lycklig värld måste bli kvitt alla känslotoppar, inte bara de dåliga. Och ett annat tvivelaktigt antagande är att man idag bara kan vara lycklig om man är ung och frisk och har ett överaktivt sexliv.

    Men men, trots dessa blinda fläckar är Houellebecqs samhällsskildringar fascinerande och tänkvärda. Refug är en riktigt bra bok som jag ofta tänker tillbaka på.

  2. Börje skriver:

    Jenny:
    Jag antar att det är en poäng att överdriva och dra ut de yttersta konsekvenserna i berättelsen, men samtidigt får jag en känsla av att Houellebecq faktiskt menar allvar. Men han hittar ju som du påpekar egentligen ingen lösning på hur man skapar en lycklig tillvaro. Nymänniskorna verkar ju inte heller så nöjda, mest bara avtrubbade.

    En märklig man full av motsägelser och överraskningar, men därför också så intressant. Kanske jag återkommer till honom när jag läst på lite mer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


nio + fem =