Från februari nästa år ska Nationalmuseum hållas stängt för ombyggnad under tre år. Redan nu övar man sig inför nyöppningen med att prova nya sätt att hänga utställningar och nya typer av belysning. Jag tycker det ser ganska lovande ut. I varje fall på den utställning med fransk 1800-talskonst som nyligen öppnat. Här har man med fördel kunnat hänga tavlorna tätare, blanda med skulptur och inkludera även möbler, glas och keramik. Det ger en bra tidsbild.
Nationalmuseum: Det moderna livet – franskt 1800-tal |
Nationalmuseum: Det moderna livet – franskt 1800-tal. Nya media blir troligen ett vanligt inslag på framtida utställningar |
Nationalmuseum: Det moderna livet – franskt 1800-tal. Tätare hängning fungerar också. |
Maurice Denise: Havsstrand |
Camille Pissarro: Landskap från Pontoise |
Det är lätt att bli nostalgisk. På 1800-talet kunde man verkligen måla! |
I anslutning till utställningen ska Nationalmuseum också ha en bokcirkel med Émile Zolas parisskildring ”Krogen”. Den lär bland annat handla om krogmiljö och alkoholism med åtföljande misär. Några filmer från 1890-talet som bidrar till tidsandan visas också på utställningen, bland annat en kort sekvens med arbeterskor som lämnar fabriken i Lyon. Kanske finns det en del misär där också, men det framgår knappast av filmen, i varje fall inte av det överdådiga hattmodet, nästan alla arbeterskor har jättelika eleganta hattar med rena blomsterträdgården på huvudet. Dresskoden var uppenbarligen stenhård vid den tiden i Frankrike, men då var det arbetarklassen som tog efter borgarklassens elegans. Nu är det tvärtom. Eller kanske även det har blivit föråldrat? I Stockholm verkar de flesta klä sig för vildmarksliv och sommartid ser vuxna män ut som 13-åringar. Bara den strikta kontorsuniformen sticker ut, oföränderlig sedan 1800-talet.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, konsthistoria, utställningar, Nationalmuseum, 1800-talet, fransk konst