Nu är vi där igen. Misstron mot konstbetraktarens kompetens att själv se på bilder. I Kulturnytt P1 måndag 2011-04-11 (Ca 4,5 minuter in i programmet) kommenterar Hedvig Weibull utställningen ”Vardagens hjältar” på Athenéum i Helsingfors. Utställningen omfattar Finsk och Europeisk konst från perioden 1875-1918.
Felet med utställningen är enligt programmet att den visar konst som tilltalar de populistiska Sannfinländarna.Och framförallt att det är oansvarigt av muséet att låta folk se utställningen okommenterad eftersom naturalistisk konst som det här är fråga om inte borgar för sanningen. Man riskerar att få se ”en herosik berättelse”. Vi ska tydligen överallt tvingas ha ett samtidsideologiskt filter mellan oss och konsten.
Eero Järnefelt: ”Trälar under penningen” (Sved) 1893. |
Nej jag har ingen sympati för Sannfinländarna eller deras svenska motsvarighet. Och visst kan konstpedagoger göra ett utmärkt jobb. Men denna Hedvig Weibulls ilska över att man låter folk se på konst utan det samtidsideologiska filtret gör mig misstänksam. Vems ärenden går konstpedagogen? Sina egna eller någon annans? Knappast folkets i varje fall, eller?
Uppdatering 2011-04-21: Hedvig Weibulls artikel om utställningen på SR Kulturnytt.
Läs även andra bloggares åsikter om konst, utställningar, Ateneum, Helsingfors, Finland, konstteori, ideologi
Hej Börje!
Bra bloggat. Jag tror vid min själ att det blott är du och jag som berört utställningen i denna vår bloggvärld. Har du själv sett den?
Schniff: Bra bloggat själv om utställningen, som du tydligen sett men inte jag. Jag gillar speciellt det där du skrev om att sitta på två stolar, att inse att naturalismen kan ”selektivt förbättra” verkligheten samtidigt som man kan uppskatta estetiken.
Jag tycker att vi som vuxna medborgare borde ges förtroendet att se på exempelvis äldre konst med den äldre tidens glasögon ungefär som det var tänkt då verken tillkom. Konstpedagogik är bra men jag behöver personligen inte någon som anpassar konstupplevelsen till det dagsaktuella tänkandet. Samtidsideologin kommer ju också att bli historia en dag.
Instinktivt värjer jag mig för alla former av tvingande likriktning inom konsten, av den typen som Weibull representerar här. För mig är det helt ok att det ibland förekommer utställningar med tydliga och uttalade politiska analysambitioner, ett slags ideologiskt nutidsfilter genom vilket verken betraktas, men det får inte bli en tvångsåtgärd i alla konstsammanhang!! Konsten måste också kunna få lov att stå på egna ben genom den ”bilaterala” process som uppstår i mötet mellan den enskilde konstnären och betraktaren, utan att tredje part, den rätt-tänkande politiske analytikern, blandar sig i. Man blir så trött på de här besserwissrarna…..!