Kommentarer till Steven Pinker: Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur

Av: Börje

Börje — Sat, 22 Oct 2016 09:15:08 +0000

I en ledare i SvD 2016-10-22 "Genusvetarna som vägrar se könet" skriver Ivar Arpi: "En vändpunkt för debatten om människans natur var psykologiprofessorn Steven Pinkers bok ”The blank slate: the modern denial of human nature” (2002). Han kritiserar tre heliga ”sanningar” inom samhällsvetenskapen: det finns inga eller små skillnader mellan könen, den sociala tillvaron är väldigt formbar och egenskaper är sociala konstruktioner som kan påverkas. Ett exempel är hur man vill ersätta ”destruktiv manlighet” med en ny, finare manlighet. Hans genomgång av forskningen visar att biologin spelar mycket större roll än vad dessa ”sanningar” gör gällande. Sedan boken publicerades har forskningsläget ytterligare bekräftat hans påståenden: män och kvinnor skiljer sig åt redan som foster, och skillnaderna syns inte bara på kroppslängden, utan även i beteendet."

Av: Börje

Börje — Mon, 19 Mar 2012 19:20:45 +0000

Tomas: Jag har bara läst "Ett oskrivet blad" av Pinker och så såg jag Skavlanprogrammet. Förmodligen tror han som gissningsvis de flesta människor på både arv och miljö. I boken framställdes det dock som att denna dubbla orsak till människors beteende var helt omöjlig att framföra i de universitetsmiljöer där Pinker rör sig, antagligen mest psykologer, för där är det i stort sett enbart miljöpåverkan som gäller. I Axess 2/2012 som förresten har som tema "Tabula rasa" har Pinker skrivit en artikel med titeln "Mot en allt fredliga värld" som handlar om just det som togs upp i Skavlanprogrammet. (artikeln på nätet kräver inloggning).

Av: Tomas

Tomas — Mon, 19 Mar 2012 16:10:15 +0000

Efter att ha sett Pinkers i ett TED talks-program och i Skavlan så tycker jag ändå att Pinker ändå hyllar sociala konstruktioner. Förklaringen att våldet i världen minskar beror ju på sociala normer tyglar vår våldsamma och egoistiska natur.

För övrigt håller jag med om att en syn där vi bara är formade av vår miljö är skadlig och för att förstå hur vi ska styra upp vårt samhälle för att bli mer och mer civilicerade måste vi förstå och erkänna människans natur. Sedan måste vi utnyttja de möjligheter till social styrning som människan trots allt är kapabel till.

Av: Börje

Börje — Fri, 16 Mar 2012 11:48:28 +0000

Frågan om arv eller miljö är ju verkligen inte ny. Jag skulle gissa att de flesta människor idag till skillnad mot socialkonstruktivisterna anser att både arv och miljö i någon väsentlig grad har betydelse för människans utveckling. Att man således erkänner att det kan finnas släktdrag eller medfödda anlag. Jag läser just nu Karl Ove Knausgårds ”Min kamp 2” där författaren tycker sig se klara personlighetsdrag hos sina små barn redan från strax efter att de lämnat moderlivet, egenskaper och egenheter som senare förstärks. På sid 23 i pocketutgåvan för han ett intressant resonemang om arv och miljö. Så här skriver han:

”När jag växte upp fick jag lära mig att alla egenskaper, handlingar och företeelser kan förklaras utifrån de miljöer de har uppstått i. Det biologiska och det genetiska, alltså det som är givet fanns nästan inte på kartan, och när det gjorde det betraktades det med misstänksamhet. En sådan inställning kan vid första ögonkastet verka humanistisk, eftersom den är så intimt förknippad med föreställningen om att alla människor är lika, men vid närmare granskning kan den lika gärna uttrycka ett mekanistiskt förhållningssätt till människan, som föds tom och låter sitt liv formas av omständigheterna. /—-/ – om miljön till exempel är den viktigaste faktorn, är människor vid utgångspunkten både lika och formbara och den goda människan kan skapas genom påverkan på hennes miljö, därav min föräldragenerations tro på staten, undervisningssystemet och politiken, därav deras starka behov av att förkasta allt som hade varit, och därav deras nya sanning, som inte låg inne i människan, i det sällsynta och unika, utan tvärtom fanns i människans yttre, det kollektiva och allmänna…”

Knausgård konstaterar:

”Det är inte så att vi föds lika och att livsbetingelserna gör att våra liv skiljer sig åt, det är tvärtom, vi föds olika och livsbetingelserna gör att våra liv liknar varandra alltmer.”

Av: Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken « Börjes konstblogg

Göran Ståhle: Mellan konsten och publiken « Börjes konstblogg — Thu, 31 Mar 2011 19:19:30 +0000

[…] sätt har rubbat den slutna konstvärldens uppfattning. Det får mig att starkt misstänka att Steven Pinker har rätt i sin uppfattning att det egentliga skälet till att samtidskonsten blivit så ful och […]

Av: Börje

Börje — Mon, 19 Jul 2010 16:24:32 +0000

Johan Lundberg har idag en formulering på Axessbloggen som jag tillåter mig att citera här: "Stora delar av de konstruktionistiska teoribyggena är heltigenom ideologiskt grundat och emotsägs av betydande delar ny naturvetenskaplig forskning. En kvalificerad gissning är att man om 20-30 år kommer att se tillbaka på de konstruktionistiska teorierna ungefär på som samma sätt som vi idag ser tillbaka på exempelvis rasbiologisk forskning: som mer eller mindre grundlöst svammel"

Av: Inga M

Inga M — Wed, 30 Sep 2009 15:48:51 +0000

Det var ju onekligen intressant. Undrar vad han menar formar beteendet under punkt 3 om det vare sig är arv eller miljö. Jag får försöka skaffa boken o kolla. Tack för bra info!

Av: Börje

Börje — Wed, 30 Sep 2009 09:38:17 +0000

Inga:
Boken innehåller ett kapitel med titeln ”Barn” (s 384-411, 27 tättskrivna sidor!). I det kapitlet återges bland annat beteendegenetikens tre lagar som enligt boken är väl belagda i forskningen men ändå är svåra att acceptera för många psykologer.

De tre lagarna lyder i korthet:

(1) Alla mänskliga beteendedrag är ärftliga.
(2) Uppväxtmiljöns påverkan har mindre betydelse för barns utveckling än de genetiska anlagen.
(3) En betydande del av den variation man ser i fråga om komplexa mänskliga beteendedrag kan inte förklaras av vare sig genernas eller familjens påverkan.

Av: Inga M

Inga M — Wed, 30 Sep 2009 04:32:40 +0000

Det är tur att Du skriver att boken är lättläst. 34 sidors referenslista kan ju annars avskräcka den tappraste. Att den dessutom är skriven av en psykolog gör mig instinktivt vaksam, för att inte säga misstänksam. (Denna vaksamhet inryms i avdelningen fördomar som jag är medveten om, :-), sen har jag säkert ett antal som jag inte vet om – än). Men en psykolog som hävdar genetikens betydelse blir ju tveklöst intressant och borde vara minst sagt kontroversiell inom den egna fakulteten.

Det här är spännande frågor; hur människan / individen formas av arv och miljö. För det är naturligtvis så att det är en kombination. Allt annat måste vara blåögt att tro.

Sen tenderar vi som människor ibland att välja enkla vägar till sanningen, dvs välja ut endast det ena alternativet som allena saliggörande, och kanske speciellt i Sverige som tycks kunna rymma endast en sanning åt gången. Dessutom har ju universitetsvärlden valt att dela upp sig rätt strikt i naturvetenskap – humaniora och sällan tycks de två mötas till fromma för forskning om ”hela” människan.

Under en tid nu så har det varit miljöns inverkan som har dominerat inom alla områden. Och skolan är inte undantagen. Teorin är att alla barn kan lära sig vad som helst bara de får tillräckligt mycket hjälp och stöd och tillräckligt omfattande åtgärdsprogram och tillräckligt många mål och delmål och drabbas av tillräckligt många utvärderingar osv. Det är naturligtvis inte sant. Barn har begränsningar som är betingade av både arv och av miljön utanför skolans maktsfär. Självklart ska skolan göra vad skolan kan för att kompensera men man måste också acceptera de yttre gränserna för vad som är rimligt att åstadkomma. Skriver han något om skolan också förresten?

Nu tjatar jag lite om Carl Wilhelmson på min blogg, om Du är nyfiken och vill kolla. Han var en positiv upplevelse för mig och faktiskt lite ny utifrån en så stor samling tavlor. Hittills har han för mig bara passerat revy bland många andra konstnärer, han hänger ju överallt på svenska museer. Men han har absolut hög kvalitet.