Håkan Rehnberg på Gallerie Nordenhake

Håkan Rehnberg är en konstnär som jag aldrig begripit ett dugg. Inte för att jag precis har följt hans produktion, snarare tvärt om. Men utställningen på Gallerie Nordenhake lyfter mitt intresse några grader.

Jag såg nämligen en bild i DN, ett verk av Gerhard Richter som jag är lite svag för. Men så var det inte, det visade sig att Håkan Rehnberg i flera år i projektet Fading har arbetat med just den här skraptekniken som verkar rätt vanlig just nu (jag såg en liknande bild på galleri Mejan härom veckan, har glömt konstnärinnans namn)

Rehnberg: Fading
Håkan Rehnberg: ”Fading” 2007 Akryl på plexi
Rehnberg: Fading
Håkan Rehnberg: ”Fading” 2007 Akryl på plexi

Gerhard Richter: Bach 3
Gerhard Richter: ”Bach 3” 1992

Att ”konstverket uppstår hos betraktaren” är verkligen påtagligt inför dessa bilder. Jag tycker bara att de är nån slags inre landskap, snygga bilder medan galleriets presentation eller recensionen i DN knappast gör mig klokare.

Andra bloggar om: , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i konst, samtidskonst, utställningar. Bokmärk permalänken.

3 svar på Håkan Rehnberg på Gallerie Nordenhake

  1. Inga M skriver:

    Himla kul att Du tar med Dina läsare på aktuella konstutställningar som en del av oss inte har chans att se. Och att Du skriver om dem på Ditt sätt, som är begripligt. Jag kan ju ibland falla i trans över konstrecensioner! Och så blir det i slutet av Håkan Nilssons i DN, den Du länkar till. Och jag blir förstummad av beundran: Var får dom allt ifrån? Hur kan man kunna så mycket om konst så att man kan skriva så där? För jag tänker att så måste det vara. Att om man kan tillräckligt mycket så förstår man det där. Jag gör det naturligtvis inte. Och jag kan också fundera på om inte konstrecensioner borde vara av två slag: Ett slag som är så här jättedjupt och obegripligt för den lilla kretsen av oerhört kunniga och ett slag som är skrivet på ett språk som vi mer vanligt intresserade kan fatta. Och de borde stå bredvid varandra i tidningen.

    Bilderna är ju fintligt utförda men jag får inga inre landskap eller andra upplevelser av dem. Får träna mer på att se abstrakt konst. Ser att Richters bild påminner om en Ola Billgren-bild men det är också allt.

  2. Börje skriver:

    Förslaget om recensioner på olika nivå – en begriplig och en obegriplig är ju strålande! 🙂 Undrar om det skulle gå att genomföra.

    Kanske ska man läsa en del konstrecensioner som ren poesi och inte bry sig om nån slags mening. Abstraktionsnivån är hög och jag gissar att olika recensenter ofta ger totalt olika tolkningar.

    Ja just det, Ola Billgren har visst gjort en del bilder som påminner om dessa, men har han använt skraptekniken? – dvs att klicka ut färg och använda nån slags raka för att smeta ut det horisontellt.

  3. Inga M skriver:

    DN borde ju testa dubbelrecensioner på olika nivå för att ge normalläsaren åtminstone något o för att introducera konstvärlden för fler människor. Som det är nu blir det väldigt slutet och man måste lära sig på egen hand. Det som numera presenteras i exempelvis DN är ju väldigt kryptiskt o navelskådande när det gäller konst.

    Billgren kan ha gjort skrap, vet ej, men i så fall har han mjukat upp det med att måla ovanpå tror jag. De bilder jag har sett i den här vägen av honom har varit väldigt stora.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


sju + åtta =