Lasse Hallströms Bluffen med Richard Gere och Alfred Molina är en spännande och välspelad historia med verklighetsbakgrund. Den excentriske och folkskygge miljardären, flygaren och filmproducenten Howard Hughes som bildar bakgrund till historien var på sextio- och sjuttiotalet mer jagad av media än Garbo. Även i Sverige skrevs mycket om honom fast man hade lite fakta att gå på när det gällde hans eremittillvaro, och just det höll väl intresset uppe.
Clifford Irving som spelas ypperligt av Richard Gere är en misslyckad skribent som av sin längtan efter framgång och berömmelse till varje pris, drivs allt längre in i en härva av lögner när han skriver en påhittad intervjubok om Howard Hughes. I takt med att bluffen drivs allt längre med alltmer förtvivlade nödlösningar suddas skillnaden ut mellan verklighet och fantasi för Irving medan hans medhjälpare Dick Suskind (Alfred Molina) närmar sig ett nervöst sammanbrott.
Bluffen är fängslande och välgjord. Mest är det enligt min mening Richard Geres film, man är inte direkt van att se honom i förlorarroller men här övertygar han.
Bluffen får en stark fyra **** på min femgradiga filmpoängskala.
Filmen får mig att undra över om nånting pågår när det gäller vårt förhållande till verkligheten och sanningen. Lögn och bedrägeri har väl alltid funnits, men är det möjligen så att det numera gärna drivs ett steg längre, att folk gärna vill uppfinna sin egen verklighet, sin egen sanning?
- Studenttidningen Känguru nr 47 hösten 2007, har ett temanummer om verkligheten. I en kort men intressant artikel ”State of dreams” beskriver Jörgen Åkerblom den lilla folkrörelse om ca 1000 personer i Oregon i USA vid namn Neverending Horizon som isolerar sig på en gård och lever i en fantasivärld av drömmar. Det rör sig inte om några vanliga rollspelare utan var och en drömmer det liv man egentligen önskat sig men som aldrig blev av.
- I en serie i TV2 håller några unga män på att skapa en egen religion. Om det är skämt eller allvar är svårt att sluta sig till efter de korta snuttar jag orkat se.
- Samtidigt ser sig regeringen tvungen att lagstifta mot kreationism, intelligent design och annat trams i biologiundervisningen i skolan (tack för det).
Är upplysningsidealet, empirin, det vetenskapliga förhållningssättet på väg att luckras upp? Håller det på att ersättas av intellektuell anarki där var och en skapar sin egen sanning? Där inga som helst sakargument längre biter? Eller är det bara jag som läst för många bloggar?
Uppdatering 2007-11-01
Jo visst verkar det som om något händer med verkligheten just nu, eller vår uppfattning av den. I varje fall debatteras den, som här av Göran Rosenberg: ”Vad är verkligt?” i DN 2007-11-01.
Andra bloggar om: film, Bluffen, Richard Gere, verkligheten
Jag tror att det finns sådana tendenser. Man är trött på de obehagligheter som empirin finner … och kanske, är verkligheten för dyster? Jag menar, vilken undergångsstämning känner vi inte inför annalkande miljöförändringar?
Klas Östergrens Orkanpartyt som jag skriver om i JAHAJA visar faktiskt, slår det mig när jag läser dina funderingar, på en sådan förlängd tendens som du beskriver, en tillbakagång till mer primitivt tänkande.
Undergångsstämning ja, eller brukar det inte kallas existensiell ångest i intellektuella kretsar? Miljöförändringarna är ju ett i raden av undergångshot som vi matats med de sista 50 åren, liksom överbefolkning, atombombskrig, smitta osv. Men dom sakerna borde ju stå i mänsklig makt att göra något åt. Men om det plötsligt dimper ner en jättemeteorit i stil med den som utrotade dinosaurierna för 60 miljoner år sen? Inte mycket att göra åt. Så man kan förstå att folk vill ha en bättre verklighet.
Eller är det helt enkelt nån slags mediabild av den lyckade människan som folk känner sig tvingade att leva upp till? Och när det inte går vill man ändra verkligheten.
Orkanpartyt ska jag lägga på minnet. Tror bara jag läst Gentlemen av Östergren tidigare.