Bloggen Slottet i saknadens dalar har ett inlägg med ovanstående rubrik. Det uttrycker ganska väl min egen åsikt, nämligen att visst får man ägna sig åt intetsägande konceptkonst, händelselösa videos och obegripliga installationer, inget ska förbjudas, absolut inte. Men varför denna erbarmliga likriktning?
Varför verkar möjligheterna för unga människor att skaffa sig en högskoleutbidning inriktad på måleri eller skulptur bli alltmer begränsade? Varför har konsten idag så lite att säga vanliga människor, och om det är så, vad ska den i så fall vara bra för? Vad åstadkommer egentligen alla dessa biennaler, all denna kvasifilosofi, vad tillför den socialkritiska konsten som inte görs bättre av andra discipliner?
Modernismen må vara antikverad idag, konst som handlar om konst (fast jag personligen fortfarande tycker det är ganska spännande). Men konst som handlar om livet verkar vara lika otidsenlig. Varför är skönhet och emotion så otänkbart inom samtidskonsten, det som väl en gång skulle vara själva kärnan?
