Kommentarer till Flyktkonsten och samtidskonsten

Av: tetrix

tetrix — Wed, 30 Mar 2011 21:03:06 +0000

Synd att du inte har fått se Widforss akvareller ”live”. Man känner doften och hur vinden blåser på de naturscener han tolkar bara genom att titta på hans bättre målningar, om man har varit på de platserna. Han betraktas av många som en av de allra bästa ”amerikanska” akvarellmålare. Historia kommer en dag att förpassa det allra mesta nutidskonst av den typen som du beskriver till skräphögen och begåvade verklighetsföreställande målare som Widforss kommer att beskrivas som de förtryckta konstnärer de var.

Av: Börje

Börje — Wed, 25 Oct 2006 11:44:16 +0000

Inga,

Jag gissar att du uttrycker väldigt många människors tankar om nutidskonsten. Men man vill ju inte verka dum, så därför håller man tyst om eländet. Jag tror att Fredrik Sjöberg i ”Flyktkonsten” kommer sanningen väldigt nära om stora delar av samtidskonsten när han kallar den ”Vanlig hederlig humbug”.

Men ibland kan ju en och annan fullträff slinka igenom även bland nutida alster, så jag försöker förhålla mig öppen till det som görs idag.

Av: Inga M

Inga M — Tue, 24 Oct 2006 20:19:53 +0000

Känner förstås inte till denne Gunnar Widforss, men det osar lite 1800-talsk romantik om det hela och jag som har ett oskolat primitivt sätt att se på bilder faller ju på nåt sätt för det (Småländska vattenfall, yppiga zigenskor i svensk granskog, ramsvarta negrer o sånt). Bilderna är både bilder och tidsdokument. De låter mig se omvärlden med den tidens ögon och plötsligt förstår jag nåt som annars var obegripligt. Vi har väl en industriell backlash i form av den ibland tämligen verklighetsfrämmande miljörörelsen. I slutet på 1800-talet hade man sin backlash med romantik som svar på kolrökssvarta och trångbodda o urbaniserade årtionden.

Jag hyser inte hat- kärlek till en del märklig modern konst; jag helt enkelt hatar den, (fast det är det väl inte rumsrent att säga): typ en hel vägg med grommel o en liten behållare med konstnärens hivsmittade blod (Moderna för många år sedan), eller Honungspumpen. Den ligger utställd på ett museum någonstans i Tyskland, minns inte var. Konstnären dog innan han hann sätta upp den och ingen annan visste hur han hade tänkt sig. Så nu låg den bara där efter en vägg som en slags ofullständig installation. Den glömmer vi aldrig o den är ett stående skämt i huset. Det är väldigt svårt att förstå en hel generation konstnärers totala fixering vid kropp och kroppsvätskor i alla dess former. Ju mer chockerande och slaskigt desto bättre. Få ett namn till varje pris!!

Asch nu gick jag igång på det här! Det var inte meningen att ockupera Din blogg med mina tankar. Men Du triggade igång mina käpphästar där och nu slapp de ut på grönbete. Får se om jag känner igen dem när de kommer tillbaka.