Flyktkonsten och samtidskonsten

Sjöberg, Fredrik: Flyktkonsten. ISBN: 9157804745 Nya Doxa. 

Fredrik Sjöbergs fina lilla bok om akvarellmålaren Gunnar Widforss (1879-1934) innehåller inte en enda illustration, vilket antagligen är ovanligt för en konstnärsbiografi. Men så är bokens ämne också betydligt vidare än bara fakta om Gunnar Widforss.

Som konstnär är Widforss känd och högt betald på konstauktioner i USA bland annat för sina bilder av Grand Canyon. I Sverige är han, i varje fall före utgivningen av Sjöbergs bok, tämligen okänd.

Jag har inte sett någon Widforss-akvarell i original, fast Nationalmuseum lär ha en i sina arkiv. Men även bilderna på webben känns egendomligt främmande i sin naturalism. Det här måleriet är verkligen långt från Arne Isacsson och nutida vått-i-vått teknik. Men otidsenligheten gör bilderna desto mer spännande tycker jag.

  

Fler Widforss-bilder finns här.

Sjöbergs bok handlar visserligen om Gunnar Widforss men minst lika mycket om jakten på fakta om den bortglömda målaren och människan och inte minst om utvikningar i de mest besynnerliga ämnen. På något sätt håller boken ändå ihop och man får till sist en ganska god bild av människan Widforss och hans miljö. Språkligt är boken lysande och en sann njutning att läsa. 

Jag kan inte låta bli att citera vad Sjöberg i en av sina många utvikningar skriver om mitt speciella hat-kärleksobjekt – den internationella samtidskonsten:

”Nog kan man tycka att det är lite synd att skönheten, som ännu lever inom  litteraturen och musiken, så fullkomligt har stämplats ut som förlegad i den akademiskt påbjudna bildkonsten……Vill man likt Marco Evaristti dräpa guldfisk i hushållsmixer, eller som Bob Flanagan på New Museum of Contemporary Art i New York spika fast sitt eget könsorgan i en bräda, med en vanlig galvaniserad spik inför en hängiven publik, då är inte jag den som ringer polisen. Jag tycker bara inte om det.”

Nej, vem bryr sig! skulle man vilja utbrista. – Men tyvärr alltför många, åtminstone inom konstetablisemanget bryr sig faktiskt, det är väl den dystra sanningen. Sjöberg fortsätter:

”Att samtidens performancekonstnärer och installatörer skulle vara obegripliga, vilket ofta påstås, är inte en ståndpunkt jag delar. Sällan under de senaste hundra åren har väl konsten varit begripligare än i dag. Gränsöverskridande samhällskritik och provokationer; vämjelse och skojfrisk ironi om vartannat. Ett barn kan förstå vad som efterstävas, i all synnerhet som de vagt filosofiska tankar man uttrycker vanligen är av den art som på goda grunder har kommit att kallas hötorgsfilosofi. Vanlig hederlig humbug. Inget att bråka om.”

Visst får man vara provokativ, gärna för mig. Hur nu det skulle kunna gå till i dag när verkligheten dagligen via media sköljer över oss med provokationer direkt in i vardagsrummet. Vad jag beklagar är bara att så mycket energi, så mycket begåvning verkar gå till spillo utan att världen blir ett dugg bättre, eller ett dugg lättare att förstå. Om bara en liten del av konstvärldens resurser kunde ägnas åt att skapa skönhet så skulle konsten åtminstone åstadkomma något litet.

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i böcker, konst, konsthistoria, konstteori. Bokmärk permalänken.

3 svar på Flyktkonsten och samtidskonsten

  1. Inga M skriver:

    Känner förstås inte till denne Gunnar Widforss, men det osar lite 1800-talsk romantik om det hela och jag som har ett oskolat primitivt sätt att se på bilder faller ju på nåt sätt för det (Småländska vattenfall, yppiga zigenskor i svensk granskog, ramsvarta negrer o sånt). Bilderna är både bilder och tidsdokument. De låter mig se omvärlden med den tidens ögon och plötsligt förstår jag nåt som annars var obegripligt. Vi har väl en industriell backlash i form av den ibland tämligen verklighetsfrämmande miljörörelsen. I slutet på 1800-talet hade man sin backlash med romantik som svar på kolrökssvarta och trångbodda o urbaniserade årtionden.

    Jag hyser inte hat- kärlek till en del märklig modern konst; jag helt enkelt hatar den, (fast det är det väl inte rumsrent att säga): typ en hel vägg med grommel o en liten behållare med konstnärens hivsmittade blod (Moderna för många år sedan), eller Honungspumpen. Den ligger utställd på ett museum någonstans i Tyskland, minns inte var. Konstnären dog innan han hann sätta upp den och ingen annan visste hur han hade tänkt sig. Så nu låg den bara där efter en vägg som en slags ofullständig installation. Den glömmer vi aldrig o den är ett stående skämt i huset. Det är väldigt svårt att förstå en hel generation konstnärers totala fixering vid kropp och kroppsvätskor i alla dess former. Ju mer chockerande och slaskigt desto bättre. Få ett namn till varje pris!!

    Asch nu gick jag igång på det här! Det var inte meningen att ockupera Din blogg med mina tankar. Men Du triggade igång mina käpphästar där och nu slapp de ut på grönbete. Får se om jag känner igen dem när de kommer tillbaka.

  2. Börje skriver:

    Inga,

    Jag gissar att du uttrycker väldigt många människors tankar om nutidskonsten. Men man vill ju inte verka dum, så därför håller man tyst om eländet. Jag tror att Fredrik Sjöberg i ”Flyktkonsten” kommer sanningen väldigt nära om stora delar av samtidskonsten när han kallar den ”Vanlig hederlig humbug”.

    Men ibland kan ju en och annan fullträff slinka igenom även bland nutida alster, så jag försöker förhålla mig öppen till det som görs idag.

  3. tetrix skriver:

    Synd att du inte har fått se Widforss akvareller ”live”. Man känner doften och hur vinden blåser på de naturscener han tolkar bara genom att titta på hans bättre målningar, om man har varit på de platserna. Han betraktas av många som en av de allra bästa ”amerikanska” akvarellmålare. Historia kommer en dag att förpassa det allra mesta nutidskonst av den typen som du beskriver till skräphögen och begåvade verklighetsföreställande målare som Widforss kommer att beskrivas som de förtryckta konstnärer de var.

Lämna ett svar till Börje Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


nio + = tretton