Den första kvinnan följer huvudpersonen Sara Landers liv under tre perioder, den första nån gång på 1990-talet efter kalla krigets slut då Sara i tjugoårsåldern som en av de två första kvinnorna antas till försvarets tolkskola, TolkS. Den andra perioden nån gång på 2020-talet då Sara blivit journalist i Berlin – misstänkt likt författaren själv alltså. Den tredje perioden några decennier längre in i framtiden då Sara pensionerat sig och bor på nån avskild plats i Sverige eller Scandland som den utvidgade nationen kommer att heta.
Lotta Lundberg: ”Den första kvinnan”
Natur Kultur 2019, 323 s.
Adlibris Bokus
Efter att ha läst en tredjedel av boken vet jag fortfarande inte om det är en spionroman med den svenska underrättelsetjänsten i fokus, något slags kvinnotema eller något helt annat, men texten biter sig fast och nyfikenheten på fortsättningen stiger.
Den första delen är på sätt och vis bäst trots att den inte hunnit behandla bokens huvudtema – vad som kan komma att hända med samhället och Europa och inte heller förvandlingen av huvudpersonen Sara Lander från engagerad fosterlandsförsvarare till potentiell landsförädare. Hon rekryteras till den ryska propagandakanalen Megafon Rossi som väl har den existerande ryska propagandakanalen RT, Russia Today som förebild. Jag vet inte om denna engelskspråkiga TV-kanal är tillgänglig i Sverige, men den finns lite varstans runt om i Europa där den sprider – om inte direkt lögner, så i varje fall dåliga nyheter från västvärlden.
Just den här omsvängningen är lite svår att förstå, vad driver egentligen Sara? Missnöje, pengar, den ryske älskaren? Jag får inte riktigt ihop det. Saras mentala kollaps strax före muck från TolkS spelar väl också in, men den är så diffust beskriven så man vet inte riktigt vad man ska tro.
Men berättelsen är tänkvärd och intressant och faktiskt lite skrämmande också. Sverige, Norge, Danmark och Island bildar i stället för det sammanfallande EU en egen union: Scandland. Finland lämnas åt sitt öde som en buffert mot det expansiva Ryssland.
Författaren Lotta Lundberg skriver krönikor i Svenska Dagbladet, ofta utifrån sin position i Berlin där världen är en aning annorlunda än hemma i Sverige. Kanske en del av hennes texter uppfattas som kritiska mot Sverige, liksom romanfiguren Saras? I varje fall gjorde jag en snabbkoll av hennes krönikor i SvD och hittade bland annat en längre text om ett besök hon gjort i Moskva för några år sen, egentligen en promenad genom stan i smällkalla vintern men med mestadels turistens blick. Den texten stals av ryssarna utan tillstånd och publicerades i rysk översättning. Författaren kände sig först lite smickrad av uppmärksamheten – tills den ryska trollfabriken började sända in sina kommentarer till texten. Se artikel i SvD: ”Ryssar stal SvD-texten – och trollen väcktes till liv”. Det går att klicka fram den ryska översättningen och via Google translate få fram hela texten på någorlunda begriplig svenska inklusive ”trollens” kommentarer i slutet av artikeln. Trollfabriken i Sankt Petersburg har en viss roll även i Lundbergs bok.
Den första kvinnan väcker många tankar, både om livet och om Ryssland och Europas framtid. Det är en del tvära kast i berättelsen men jag gillar språket och ämnena är verkligen intressanta.
Recensioner:
Daniel Sjölin i Expressen 20190404: ”Sverigekritikern blir ryska trollfabrikens drottning”
Anneli Dufva i SvD 20190403: ”Bitter cocktail: desillusion och kritik av naiva Sverige”
Malin Krutmeijer i Aftonbladet 20190404: ”Stjärna i Putins trollfabrik”
Lars Linder i DN 20190403: ”Bokrecension: Lotta Lundbergs ”Den första kvinnan” tappar gnistan”
Maria Edström i GP: ”Recension: ”Den första kvinnan” – Lotta Lundberg”
