Hermann Hesse: ”Stäppvargen”
Bonnier pocket 2017, 304 s.
Adlibris Bokus
Jag läser mest facklitteratur, eller populärvetenskap – kanske eftersom fakta ofta är lättare att förstå än fiction. Men det skadar väl inte att försöka bilda sig med en och annan klassiker. Jag har inte läst något tidigare av Hermann Hesse (1877-1962) som tilldelades Nobelpriset 1946. Hans mest lästa bok är Stäppvargen som först kom ut 1927.
Huvudpersonen, den djupt deprimerade enstöringen, 50-åringen Harry Haller känner sig delad i två halvor, den ena är den städade, eller kuvade man som försöker anpassa sig till sin omgivning, det vanliga borgerliga samhället som han egentligen hatar, och så den andra halvan den vilda egensinniga stäppvargen som han verkar ha svårt att släppa lös. Ett psykfall tänker jag. Men så får jag av en beläst god vän veta att Stäppvargen brukade vara populär läsning bland ungdomar. Då faller allt på plats. Harry reagerar som en grinig, revolterande tonåring som helst vill ta livet av sig.
Efter att ha läst ungefär halva boken googlar jag efter recensioner eller liknande om boken och det finns verkligen massor, alla har de gemensamt att Stäppvargen verkar vara riktad till eller i varje fall läst av ungdomar. I övrigt tycks åsikterna om bokens tolkning vara vitt spridda. Men visst kan man förstå att det är en bok som är tilltalande för unga människor som försöker bryta sig loss ur en trist vardag och leva ut – det är just vad Harry gör, med hjälp av sin unga nyförvärvade vän och ledsagare Hermine – fast han är i femtioårsåldern.
Man kan förstå att boken är populär, Hesse kan verkligen skriva och den vilda maskeradbalen mot slutet får Harry att börja leva. Sen övergår handlingen i något drömlikt, kanske drogpåverkat tillstånd där han får leva ut sina inre önskningar. Man kan också förstå att boken inspirerade hippierörelsen i USA. Delvis är det nog en självbiografi, för Hesse gick själv i terapi.
Hesse var ju en typisk hippiförfattare. Minns att vi läste honom på 60 – talet – 70-talet. Han kunde ju tolkas som en skildrare av narkotikarus innan det blev farligt och olagligt.
Hej Inga,
Jag missade Hesse och många andra läsvärda författare på 1960-talet. Stäppvargen är väl en klassiker numera, men kanske behöver man reservera sig för de värsta utlevelserna under drogruset i slutet av boken, som gjädjen i att skjuta ihjäl folk lite slumpmässigt. Men det stannade förhoppningsvis vid en fantasi.