Dimitrij Gluchovskij: ”Future” |
Vad händer när människor blivit odödliga och befolkningen i Europa uppgår till 120 miljarder? Det är huvudscenariet i Dmitrij Gluchovskijs ”Future”. Odödligheten bygger på idén att man lyckats manipulera telomererna i våra kromosomer, de som styr åldrandet. Genom injektion av ett vaccin så avstannar åldrandet i 30-årsåldern i Gluchovskijs dystopi. Följden blir naturligtvis en galopperande folkökning med tillhörande trängsel, resursbrist och andra problem. Att vara fetlagd, slapp i hullet, puckelryggig eller hjulbent är en skam. Det enda som är mer skamligt är ålderdom. Europa har växt ihop till en enda sammanhängande storstad med ett rutnät av kilometerhöga skyskrapor, snabba kommunikationer, men knappast någon natur.
Scenariot är skickligt ihopplockat, men det är verkligen en dystopi för ”När livet är oändligt långt blir meningen snabbt en bristvara”. Barnafödande är strängt förbjudet, men man kan via lagen om val, ändå skaffa ett barn. Det medför dock att en av föräldrarna blir injicerad med ett antivaccin som motverkar odödligheten och begränsar den återstående livslängden till maximalt 10 år. Barnen tas om hand och får växa upp i ett koncentrationslägerliknande internat, där de via sadism och pennalism fostras till känslokalla mördare. Det är nämligen dessa barn som senare ska utgöra den Falang av Odödliga som ska svara för injiceringen av dödsvaccinet i människor som olovligen skaffar barn. De odödliga ikläds masker föreställande den grekiska guden Apollon.
Huvudpersonen 717 eller Jan Nachtigal 2-T är en av dessa odödliga med Apollonmask. Via en rätt invecklad historia med många inblandade rullas handlingen framåt, dock i mitt tycke lite väl omständligt. Boken är trots idérikedom och bra språk i god översättning med sina 660 sidor på tok för lång. I mitten svalnar mitt intresse efter långrandiga replikväxlingar och väl mycket eländesbeskrivningar. Men det tar sig mot slutet, för frågeställningen är intressant – om vi blir odödliga, vad händer med överbefolkningen, resursbrist och miljö, med föräldrarollen, med de födda och ofödda barnen, med själva livet?
Jag har inte läst något av Gluchovskij tidigare, inte ens hans genombrottsroman Metro 2033. Men efter att ha läst en intervju med författaren om den nya boken fann jag frågeställningarna intressanta. Idén till boken kom när Gluchovskij i tjugoårsåldern ställdes inför frågan om att bilda familj. Han är också av intresse för den som vill försöka förstå något av utvecklingen i Ryssland. Författaren lär vara samhällskritisk men uttalar sig samtidigt positivt om Putin. Men han bor i Moskva så det är kanske en slags livförsäkring. Och antagligen har han rätt i att det inte räcker med frihet, konsumtion och att kunna resa fritt. Ryssar behöver en fiendebild, något som folket kan stå upp emot. Detta större syfte har Putin givit dem.
Future får tre [***] poäng.
Press:
Henrik Sahl Johansson i SvD 20161218: ”Putin gav oss ett större syfte”
Anna Lena Laurén i Hufvudstadsbladet: ”Det är ingen i Ryssland som vill ut ur vår krigsbunker”
Fredrik Wadström i SR P1/ Kulturnytt: ”’Metro’-författaren om hur Donald Trump används i rysk propaganda”
Andra bloggar om böcker, romaner, science fiction, dystopier, Dimitrij Gluchovskij, Future
Jag förstår att 660 sidor kan bli för mycket, men också att frågeställningen är givande. Jag har läst 2033 och 2034 och uppskattade dem – en annan form av dystopi som likväl säger mycket om samtiden och människors beteenden. Jag hade missat att den här boken kommit ut, så tack för din recension!
Jag ska titta på vad du skrivit om 2033 och 2034. Få se om jag orkar läsa dom. Jag börjar få nog av dystopi.
Det ska visst komma en ny del, 2035, i serien Metro senare i år. Läste att den ska förklara en del om det nutida Ryssland, varför ryssarna vill åter till kalla kriget. Den kanske blir läsvärd.
Metroserien är verkligen härligt dystopisk. Alla de märkliga muterade existenser som blir resultatet av strålningen efter det stora kärnvapenkriget. Och livet i den strålskyddade Moskvas Metro med människornas försök att leva ett liv värt namnet. En av finesserna med Metroserien är väl att Gluchovskij skapat ett nätverk där andra författare inbjudits att skriva sina fortsättningar på serien. Och det har de ju gjort. Jag skulle gärna vilja ha lite tips på vilka av de självständiga versionerna som är särskilt läsvärda.
Ellington