Sten Eklund: Förmodligen apparat för energiomvandling eller kommunikation
J M G Paléen påbörjar 1849 en vandring genom Sverige för att samla material till en uppsats i naturalhistorien. Färden gick mot norr under en månads tid. Så slutligen började landskapet förändras och Paléen inträdde i Kullahusområdet. Det var tomt på människor men rymde sällsamma byggnader och konstruktioner fyllda av funktionell skönhet och odlingar av främmande arter. Han beslöt att avteckna det han såg, göra noggranna uppteckningar och mätningar samt insamling av preparat. När Paléen senare återvände hem blev han inte trodd när han berättade vad han upplevt och platsen gick heller inte att återfinna. Så småningom började han själv tvivla på vad han upplevt.
Kullahusets hemlighet visades första gången på Galleri Aronowitsch år 1971. Utställningen har sedan dess visats på flera olika platser, bl a på Liljevalchs för några år sen. Jag blev redan från början helt fascinerad och kände mig hemma i den science-fictionvärld som Sten Eklund beskrev. Kanske är det en utflykt i fenomenologi, kanske en betraktelse över språkets otillräcklighet att beskriva det outsägliga, kanske bara en bra science-fictionberättelse. Jag gillar 1800-talsperspektivet, Eklund studerade vetenskapliga skrifter från tidigt 1800-tal för att få till rätt stämning i Paléens skildring av sitt besök i det mystiska området vid Kullahuset.
Sten Eklund (1942-2009) är idag inte speciellt känd för något annat än just Kullahusets hemlighet. Han har i dagarna uppmärksammats med en dokumentär på TV och en nyutkommen bok om projektet som innehåller både de tidigare utställningarnas bilder: fina glasmålningar, akvarellerade etsningar samt texter av Eklund, Torsten Ekbom, Ulf Linde och Lotta Lotass. Dessutom såg jag att några påpassliga konstsäljare bjudit ut några glasmålningar av Eklund på Bukowskis.
De texter i boken som behandlar Kullahusets hemlighet teoretiserar runt verket och söker inlemma det i ett idéhistoriskt sammanhang. Sten Eklund själv skriver att projektet är ”en förevändning att skildra hur en person (du eller jag) kan tänkas uppleva det hon inte förstår, att berätta sätt hon väljer att ta itu med de problem som uppstår när man närmar sig det okända. Det man inget vet om innan”
”Kullahuset skildrar mina upplevelser och mina minnen. Paléen går omkring med mina fördomar. I skolan lärdes jag: Saklighet, objektivitet och självbehärskning, allt värdefulla egenskaper i modernt samhälle. Men jag kan inte berätta om min sorg, eller min längtan, eller mina drömmar, eller mina missuppfattningar (för att inte tala om kärleken eller ömheten) annat än som funktioner i ett socialt sammanhang. Mig själv kan jag inte berätta eftersom språket tillhör samhället.—- Det är bara om föremålen vi kan tala”
Sten Eklund: ”Kullahusets hemlighet. Med texter av Torsten Ekbom, Ulf Linde och Lotta Lotass”
Bonniers 2016, 136 s. ISBN: 9789100146122
Bokrecension av Clemens Poellinger i SvD 8 maj 2016
Bokrecension av Kristian Fredén i Kristianstadsbladet 22 april 2016
Andra bloggar om böcker, konst, samtidskonst, konsthistoria, Sten Eklund, Kullahusets hemlighet
Jag är väldigt glad att höra att du tilltalas så av Kullahusets hemlighet! När jag såg utställningen på Liljevalchs för några år sedan var den inte tillräckligt mystisk för mig – jag är ju stort fan av science fiction och längtar ständigt efter känslan av något annorlunda. Men jag var redan då medveten om att jag kanske var i fel sinnesstämning för att uppskatta utställningen. När du berättar om det föregivna 1800-talsperspektivet på något främmande ger det ju rätt proportioner åt bilderna. Jag är som sagt väldigt glad över att du, och andra, gillar Kullahusets hemlighet, och ännu mer över att det finns konstnärer som skapar sådana här gediget genomtänkta verk som vill tippa ens syn på världen!
Själv läser jag sällan SF numera. Annat var det i de tidiga tonåren på 1950-talet och åren framöver, då slukade jag allt jag kom över av SF, spännande men kanske inte alltid så välskrivet. Sen tror jag utgivningen började förändras till fantasy, kanske inspirerat av Tolkien och det var ju också kul men inte lika fantasieggande som den idéburna SF.
Du skriver ju en hel del om science-fiction på din blogg så jag antar att den numera håller hög kvalitet.
Det finns riktigt välskriven SF, men jag kan erkänna att även om den är dålig så är det ”knarket” jag vill åt – ”knarket” är tidsresor, raketer, robotar och möten med andra civilisationer! Och jag såg tyvärr för litet av ”knarket” i Kullahusets hemlighet den dagen, vilket var orättvist mot verket.
Hej!
En bok som jag tycker ligger väldigt nära ”Kullahusets hemlighet” är Lars Gustafssons ”Förberedelser till flykt” från 67. (Som ju är en sorts sf…)
Mvh Mats Paulsson, Linköping
Tack för tipset! Jag har faktiskt tänkt läsa Förberedelser till flykt, bl a med anledning av Lars Gustafssons död nyligen. Har läst en del av honom tidigare, han är en favorit med stor bredd i sitt författande.