Göran Hägg: ”D’Annunzio : dekadent diktare, krigare och diktator”

Gabriele d’Annunzio har en viktig roll redan i Göran Häggs tidigare italienböcker: ”Mussolini, en studie i makt” (2008) och ”Ett alldeles särskilt land, 150 år i Italien” (2012). I båda böckerna är det d’Annunzios politiska betydelse som betonas, särskilt förstås hans upprättande av den nya statsbildningen vid Fiume på Adriatiska kusten med en egen synnerligen progressiv författning.


Göran Hägg: D’Annunzio : dekadent diktare, krigare och diktator
Norstedts 2015, 305 s.
ISBN: 9789113064314

I den senaste – och tyvärr sista boken av Göran Hägg som dog 68 år gammal i oktober i år – ”D’Annunzio: dekadent diktare, krigare och diktator” får man en helhetsbild av en människa som väl bör räknas till en av nutidshistoriens märkligare personligheter. De första ca 15 kapitlen upptas av d’Annunzios stora litterära produktion, som jag inte haft en aning om. Genom hela boken följer också den långa raden av kvinnor som d’Annunzio hade förhållanden med, de flesta gifta överklasskvinnor. Uppenbarligen finns ett stort antal brev bevarade med ofta synnerligen intimt innehåll. Jag undersökte om det ännu fanns böcker av d’Annunzio på biblioteket och det gjorde det, fyra titlar på svenska och ett otal på italienska, så helt bortglömd som författare lär han inte vara.

Det är svårt att få grepp om denna motsägelsefulla figur som var poet, ytterst framgångsrik författare, överårig krigshjälte, flygare, befälhavare på motortorpedbåt, självsvåldig erövrare av såväl landområden som kvinnors gunst, pornograf och furste av Montevenoso. Han kallades såväl Il Vate som Il Commandante och Il Duce i sina många olika roller. Men var han egentligen fascist? Göran Hägg försöker med sedvanlig detaljnoggrannhet ge svar på frågorna.

Den ”lyriska diktaturen” i Fiume är ett av världshistoriens märkligaste politiska experiment. D’Annunio invaderade Fiume i Carnarobukten i spetsen för 196 grenadjärer 12 september 1919. Anledningen var att man ansåg sig ha rätt till området med 60000 invånare, de flesta italienskspråkiga, medan övriga segrarmakter ansåg att den nya statsbildningen Jugoslaven behövde en hamn här. Författningen La Carta del Carnaro var i själva verket i grunden syndikalistisk, den antogs vid ett stormöte den 8 september 1920 varigenom fristaten La Reggenza Italiana del Carnaro bildades.

Kvinnor fick rösträtt. Total jämlikhet oavsett kön, härstamning, sexuell läggning eller religion skulle råda. Militärtjänst även för kvinnor, skilsmässa blev tillåten, total tanke- och tryckfrihet. Och så en utförlig rättighetskatalog. Alla röstande män och kvinnor över 20 år var valbara till parlamentet. Röstningen skulle ske i korporationer baserade på yrkestillhörighet. Det är väl den syndikalistiska idén om korporationer som senare övertogs av fascismen, med den avgörande skillnaden att där även arbetsgivarsidan ingick i de olika yrkeskorporationerna medan arbetsgivarna i Fiumes variant samlades i en egen korporation. Kultursektorn var gedigen, åtminstone på papperet. Som utopiskt manifest var det verkligen före sin tid. Men d’Annunzio skulle förstås som Il Commandante vara den som slutligen tog beslut, i praktiken diktator ”Il Duce”, en titel som Mussolini senare övertog.

Framgångarna med carnaroförfattningen och det stigande intresset i Italien för experimentet blev alltför utmanande för regeringen i Rom. Fristaten nedkämpades med våld och ca 50 legionärer dödades i striderna. Den 29 december 1920 beslöt Il Commandante d’Annunzio att ge upp motståndet. Den nya statsbildningen överlevde till januari 1921 då de sista legionärerna transporterades till hemlandet med tåg.

D’Annunzio var verkligen ingen vän av Mussolini, de träffades sammanlagt sex gånger, men d’Annunzio undvek i det längsta att förknippas med fascistregimen. Den självsvåldige D’Annunzio som uppburen krigshjälte, nationalhelgon och landets mest berömda författare var svår att hantera för Mussolini som lär ha sagt: ”En rutten tand drar man antingen ut eller klär i guld”. Hägg påvisar att det med stor sannolikhet var Mussolini som låg bakom ett mordförsök på d’Annunzio där han sades ha ”ramlat ut genom fönstret”. Men d’Annunzio överlevde fastän både skadad och omskakad, så i stället valde Mussolini att linda in honom i guld genom att mer eller mindre isolera honom i ett eget palatsområde där bland annat souvenirer från kriget ställdes ur. Det var flygplanet som han flög i räder över Wien, motortorpedbåten MAS som användes vid torpedangreppet på österrikiska flottan vid Bùccari och förstäven på lätta kryssaren Puglia från erövringen av Fiume. Platsen heter Il Vittoriale och är uppenbarligen ett framträdande turistmål, närmast som en slags temapark med slott, teater och museum. På bilder ser interiören sanslöst överlastad ut. Allt i d’Annunzios smak.


Gabriele d’Annunzio (1863-1938) [Wikimedia]

Göran Hägg försöker också förstå orsaken till d’Annunzios sanslösa energi, hans enorma litterära produktivitet, hans ansvarslöshet med pengar, monumentala skuldsättning, den maniska jakten på ständigt nya kvinnor, den lika maniska jakten på antikviteter, ridhästar, hundar, böcker, bohag och allehanda lyx. Och så den totala oräddheten att anmäla sig som krigsfrivillig i första världskriget vid 52 års ålder och faktiskt delta i striderna vid fronten, i luften och till sjöss, förlora ett öga men ändå fortsätta krigandet. Att när han sitter i parlamentet på högersidan plötsligt bli missnöjd med ett av den sidans beslut, bara resa sig och gå över golvet och ansluta sig till vänstern och förbli där. Vilken självbild har en sådan människa?

Liksom i sina andra Italienböcker vänder sig Hägg i första hand till en svensk läsekrets. Strindberg, Oscar Levertin och Agnes von Krusenstierna med make figurerar i texten. En del jämförelser görs med svenska förhållanden under samma tid.

d’Annunzio är en av Görans Häggs bästa böcker, den får fem [*****] poäng.

Andra bloggar om , , , ,

Om Börje

Kulturupplevelser och mina bilder
Det här inlägget postades i 1800-1900-tal, böcker, historia - samhälle. Bokmärk permalänken.

2 svar på Göran Hägg: ”D’Annunzio : dekadent diktare, krigare och diktator”

  1. Bengt Lindkvist skriver:

    Ja, nu måste jag läsa den här boken av Göra Hägg. Har någon gjort en film om den här mångsidige ’Herren’?
    Ska lägga i din länk på mina bloggar, ock hoppas att du en dag lägger in min länk.
    Men jag vill bara förvarna om att jag är en kristen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


+ två = elva